Aftonbladet – 11 februari 1842, sida 2

vandraren varit pantomimiskt, men nu hlef handingen dramatisk. Den stumma barberaren började ändtligen tala: Främling, sade han med vänliga åtbörder, pbaf tack för den tjenst du bevisat mig. Genom. dig är jag nu befriad från min långa fångenskap. Tre hundra år har jag varit inspärrad inom dessa murar. Min, från kroppen flydda själ har för en stor missgernings skull blifvit dömd att dväljas hör, tills en lefvande skulle göra mig samma tjenst som jag i lifstiden gjorde andra. Vet då, att här bodde fordomdags en fräck, öfvermodig man som dref spe med både prester och lekmän. Grefve Hartman, (så hette han) var ingen menniskas vän, erkände ingen lag och ingen öfverherre, utöfvade allehanda sjelfsvåld och skälmstycken och kränkte gästfrihetens he!gd. Främlingen som trädde under hans tak, den fattige som anropade honom om en gåfva, släppte han aldrig ifrån sig utan att göra dem något spratt. Jag var hans slottsbarberare, var en ögontjenare och gjorde allt hvad ban af mig fordrade, utan att fråga efter om det var enligt samvete och mensklighet. Huru mången from pilgrim, som vandrade förbi, lockade jag med falsk vänlighet in i slottet, tillredde badet för honom och lagade allt i ordning till hans beqvämligbet, och då han trodde sig vara som bäst vårdad och skött, rakade jag honom alldeles glatt från pannan till nacken och jagade honom med hån och spe ut genom dörren. Då tittade grefve Hartman ut genom fönstret och hade sin glädje åt huru köpingens gatpojkar hade församlat sig för att håna den vanställde och öfver honom, liksom förr öfver profeten, utropa det smädande tillmälet: flintskalle! funtskalle! Deråt gladde sig den elaka grefven och skrattade så att han med båda händerna måste hålla sig för istermagen och så att klara tårar runno ur ögonen. En gång kom från fjerran land en helig man