Aftonbladet – 11 februari 1842, sida 2

Så förhöll det sig också verkligen. Rödkappan gick till dörren, stillatigande som han kommit, utan helsning och afsked och tycktes vara alldeles motsatsen till sina pratsamma embetsbröder. Men knapt hade han gått tre steg förrän han stannade, blickade med sorgsen min på sin välbetjenade kund och strök med flata handen öfver silt svarta skägg. Detsamma gjorde han om igen och ännu tredje gånger, då han var färdig att stiga ut genom dörren. Frans föll då på den förmodan, att spöket önskade något, och genom en hastig ilförbindning gissade han. att den spöktande mannen kanske begärde samma tjenst af honom tillbaka, som han nyss så oombedd bade gjort honom. Då spöket, oaktadt sin allvarsamma min, mera syntes vara böjd för skymf än för grymhet och då det gjort gästen skallig, utan att missbandia honom, så hade hos denne sednare all fruktan försvunnit. Således vågade han ett försök och vinkade spöket att sätta sig på pallen, den han sjelf nyss hade lemnat. Barberarn lydde genast, kastade af den röda manteln, lade rakdonen på bordet, satte sig på pallen och antog ställningen af en man som väntar att blifva rakad. Trans iakttog noga samma procedur som anden förut gjort med honom, snubbade af hans hår med saxen och intvålade hela hans hufvud, hvarunder spöket höll sig stilla som en mösstock, Den oskicklige rakaren förstod alltför dåligt att handtera knifven, bade ännu aldrig haft en sådan i handen, och rekade skägget alldeles tvärtemot rötterna, hvarvid spöket gjorde så sällsamma grimaser som Erasmi apa då hon skulle eftergöra sin herres rakning. Dervid blef den okunnige fuskaren allt för illa till mods, och ban tänkte på det gamla ordspråket: Skomakare, blif vid din läst. Imedlertid drog han sig ur spelet så godt han kunde och rakade spöket så kalt som han sjelf var. Hittills hade uppträdet mellan spöket och