Aftonbladet – 10 februari 1842, sida 2

till sin hemort, då han uppvaknade liksom ur en svår dröm och blef varse att han befann sig just på hemvägen. Han stannade i ögonblicket för att öfverlägga om han skulle vända om eller gå vidare. Biygsel och förvirring bemäktigade sig hela hans själ när han betänkte, att han skulle som en tiggare, brännmärkt med föraktets stämpel, återvända till sin fädernestad, der han förr lefvat i öfverflöd, och nu taga sina landsmäns välgörenhet och medlidande i anspråk. Och huru kunde han idenna gestalt framträda för den sköna Meta, utan att utskämma hennes hbjertas val? Han lemnade icke sin inbillning tid att fullborda denna mörka tafla, utan vände skyndsamt om och anträdde återvägen med sådan ifver, som hade han redan stått vid porten till den goda staden Bremen, och dess gatpojkar varit församlade för att med spe och hån ledsaga honom genom gatorna. Hans beslat var fattadt; han ville söka uppnå en hamn i Nederländerna, taga tjenst som matros på ett spanskt handelsskepp, segla till nya verlden och icke återse sin hembygd, förrän han i det guldrika Peru hade förvärfvat lika så stora rikedomar, som dem han i sin tidigaste ungdom så lättsinnigt hade förstört, innan han kände värdet af penningar. Vid uppgörandet af denna nya plan, kom den sköna Meta att så vida stå i bakgrunden, att hon blott som en molnhöljd skugga sväfvade för hans själs siareblick; dock åtnöjde sig den vandrande projektmakaren med att hon åter var inväfd i hans lefnads plan, och nu tog han stora steg, Som om han hade trott sig derigenom så mycket snarare uppnå den. (Forts. följer.) ERRIN nn — En skön och tillbedd aktris, som alldeles förlorat sitt rykte, beslöt att gifta sig med en ful architekt. Hennes tillbedjare ville afråda henne, men hon svarade: då ni så länge arbetat På att nedrifva mitt rykte måste jag väl söka Någon som åter kan bygga upp dete,