Aftonbladet – 10 februari 1842, sida 1

tade sig hit och dit; men den stränge riddarens gälla röst skrämde honom ändtligen till full: medvetande, och en gång måste hen ju ändå bita i det sura äpplet. Han reste sig slutligen upp ur bädden och genast voro ett dussin händer i verksamhet, fr att påkläda honom. Ridaren kom snart att kemta honom ech förde honom in i matsalen till ett litet, väl serveradt bord. Men då nu det afgörande ögenblicket nalkades, kände den resande föga matlust. Värden i huset uppmuntrade honom då och frågade: Hvarföre tar ni inte för er? Åt och drick. så att ni må stå emot den stygga dimman. — bHerr riddare, svarade Frans, mia mage är ävsnu så full af er herrliga aftonmåltid, men mina fickor äro toma, dem kade jag väl lust att fylla för en tillkommande hungris stund — Han började nu stoppa på sig och fullpackadalla fickor med det bästa och raraste som fanns och som möjligen kunde medföras, så alt fickorna voro som väl stoppade korfvar. När hav nu såg att hans häst framteddes, väl ryktad och betslad, drack han ett glas danzigervin tll afsked, i den mening att detta skulie vara lösen, hvarefter värden skulle fatta honom i krazen och låta honom känna sina päfvar. Men till hans förvåning gjorde dennve inte: annat än att väldigt skaka hans hand, likasom vid ankomsten och önska honom lycka på rean. Riddaren följde honom nu öfver borggården och len unge mannens hjerta bultade allt mer och mer ju närmare man nalkades poiten, ty här skulle väl slutligen den sista afskedsbelsningen utdelas. Alldeles icke. Riddseren tryckte och skakade ännu en gång hans hand; de gvisslande portarne öppnades. — Frans försummade ej arr mana på sin häst och — ett, tu, tre, var han ale på vägen utan att ett hår blifvit krökt på hans hufvud. Nu föll liksom en tung sten från hans bröst då han såg sig åter försatt i frihet och att han