Aftonbladet – 7 februari 1842, sida 3

Hon märkte snart hvad dagdrifvarea midt emot örde i skölden, oc emedan han dessutom som en stadskunnig rucklare var ganska ilia anskrifven hos henne, så förargade hon sig så mycket mer öfver hans dagliga zapande,, som hon, kallade det. Han omtöcknade sina, fönster med ett tärt flor och drög igen dess gardiner: så) tätt, att ingen springa blef öfrig. Meta erhöll sttärg befalining att aldrig mera låta se sig i fönstret, och när hona med modrea gick 1 messan, bhängde denna ett kläde öfver hennes. hafvud och beslöjade henne så väl, som någonsin en storberrnos favoritsultaninna. Då de återkommo och veko af från stora gatan in i grägden, fattade modren Metas arm och sauddade med henne så hastigt om hörnet och ia i porten; som bade hon varit jagad af röfvare. Deita skeide biott för att, så fort som möjligt, undslippa den lurande unge maanens spejande blickar. Franz hade just ieke det rykiet om sig, at han var. skarpsinnig och qvick, !men kärleker väcker alla själens anlag. Han märkte snart, at: han genom sitt besvärliga. och opassande spe: jarde hade förrådt sig och drog sig genast till baka från sin fönsterpost, i det beslutet att al drig mer titta ut, om ock den grannaste proecession skulle tåga förbi. Deremot upptänkte har ett annat medel för att obemärkt kunna fort sätta sina observationer, och detta lyekades han uppfinningsförmåga utan serdeles stor möda. Han hyrde den största spegel han kunde kom ma öfver och upphängde den 1, sin kammare den riktning, att han deruti kunde betrakta all hvad som föregiek i hans grannqvinnors boning Då man på flera dagar icke mer såg till speja