Aftonbladet – 7 februari 1842, sida 2

äktenskapslystna männen då wida talrikare än ou; man tänkte då för tiden, att en hustru vore den väsendtligaste, icke den umhbärligaste möbeln i ett hushåll. Den sköna Meta uppblomstrade likväl endast, som en sällsynt växt i ett drifhus och icke under Guds fria bimmel. Hon lefde, under modrens uppsigt och vård, högst indraget och stilla, lät aldrig se sig på någon promenad eller i sällskap och kom knappt en gång om året utom stadens port. Detta tycktes ju vara alldeles stridande mot en slug moderspolitik. Annorlunda förstå mödrarna i våra dasar att ställa till. De skicka sina döttrar. egentligen på giftermålsspekulation, på resor från den ena orter till den andra och ernå på detta sätt mången gång sin afsigt. Om de såsom sediga och husliga flickor sute hemma, så skulle de kanhända få utblomsira inom väggarne af derag trånga jungfrubur. Men — andra tider, andra seder. Döttrar äro hos oss ett kapital, som måste sättas i omlopp om det skall rendera; fordom blefvo de som en sparpenning förvarade inom riglar och lås; men vexlarne visste dock hvar skatten förvarades och huru de skulle komma åt den. Moder Brigitta hoppades på en rik måg, som en gång skulle föra benne från den trånga grändens babyloniska fångenskap till öfverflödets förlofvade land, der mjölk och honung flyter, och Jitade fullt och fast på, alt hennes dotter icke skulle draga: någon nit ur ödets urna. En daz då grannen Franz tittade ut genom sitt fönster för. art svställa sina vanliga betraktelser öfver väderlekess Dlef ban varse den förtjusande Meta, söfna,m mor återkom från kyrkan, (der de icke, försämmade att dagligen FN NA ;