Aftonbladet – 5 februari 1842, sida 3

Rhenländerna, så att intrycken verkligen äro helt färska. Publikationen af Soulies så kallade sederoman: Si jeunesse savait, si viceillesse pouvaitr — det är ett ordentligt besvär både att uttala och skrifva denna befängda titel! — fortgår oafbrutet. Ett häfte utkommer i veckan, och det hela är beräknadt på femtiotvå dylika eller en komplett årgång. En mängd trädgravyrer illustrera detta arbete. Bland andra nya bokhandels-artiklar finner man en roman af Mad. Ancelot; den heter Emererce och kan värdigt stå vid sidan af författarinnans förra arbeten Gabrielie och Mariex. Likaledas en ny roman af Mad. Camilla Bodin, ,Laurencer, och en annan: Le Lord bohemienn, ai Alfred des Essarts, känd genom sin sUne perle dans la mer. Den litterära vicomten de Beaumont-Vassy, som nyligen utgifvit en svensk historia — sådan den nu också är! — Les suedois depuis. Charles XII, har låtit detta arbete efterträdas af en svensk roman: Swedenborg ou Stockholm en 4756., Han ordentligen vurmar på svenskeri, den der ädla herren! Det musikaliska gebietet har äfven sin nyhet att bjuda på, nemiigen Rossinis Stabat Matern, som redan tvenne gånger gifvits på Italienska operan. Rossini har efter Wilhelm Tel! nästan icke låtit höra af sig. År 4855 utgaf hån völ en liten modest cahier Soirees musicalesn, — små mästerstycken imedlertid, hvilka gjorde furore, — men han tycktes derpå ha återfallit i en fullkomlig overksamhet och man påstod på sednare tiden, att han aldrig gjorde annat än sait från morgon till qväll med eit metsp5i handen och plaskade i en rud-dam. Man blef alltså icke litet öfverraskad, då det för kort sedan förspordes, att mannen afslutat ett stort arbete, ett i gen allvarsamma och högtidliga kyrkostilen, korteligen ingenting mindre än ett Stabas Mater, ett ordentligt Pergolesiskt opus. Författaren till Barberarensa qvicka och sprittande musik hade visserligen förut, såsom till exempel i den bekanta bönen i Mosesp, visat att han ingalunda vore bortkommen i den kyrkliga kompositionen, så fort han med besked ville och hade lust, men ett fullständigt oratorium af fioriturens och drillernas maestro par exellence, detta var dock mer än mån i första bandvändningen rätt kunde få i sitt hufvud. Imedlertid bar, som sagdt är, stycket redan verkligen gifvits, och med en fråmgång, som kan kallas superlativ. Det bela vittpar om en grundlighet och en musikalisk lärdom, som de flesta tilförene alldrig velat tilltro Rossini, men det är dock snarare ett religiöst poem, — hvad det också rätteligen bör vara, — än ett skolastiskt kontrapunktions-arbete,:såsom många dylika kyrkosaker af andra berömda mästare. Det är de gamla italienska koralkomponisternes entusiasm och sublimitet, parad med den Rossiniska färgrikbeten och fyndigheten i fråga om nya och frappanta effekter. Ett och annat i denna stora komposition skulle visserligen kunna sägas hafva mer än tillbörligt slägttycke af den Hfliga och gladlynta musiken i Barbiere,, och första tenor-nummern till exempel passar verkligen icke fuilkomligt till de sorgbundaa ord, som äro den underlagda, utan skulle bäst taga sig ut i en teaterbjeltes. mun för fronten af sina komparser; men det mesta. är icke allenast snillrikt JCh skönt, utan äfven af en mera dramatisk effekt, än man väniat sig af Rossini. Många numror, — det hela innefattar tio dylika, — äro skrifna i en verkligt grandios och upplyftande stil; komponisten har derjemte iakttagit den regeln att aldrig genom enformighet tillåta åhörarne att ledsna, och gud vet om icke detta är en konst, som i fråga om ett halfannan timmas lingt koralstycke är mera värdt än allt det andra. Den italienska operans förnämsta artister, Grisi, Albertazzi, Mario, Tamburint, hafva utfört solopartierna, och på ett sätt som varit musiken fulikomligt värdigt. Inom den förnäma verlsen hafva de rmausikaliska omatingerna kommit mer än någonsin i svang. Den sköna grefvinnan Samailow, som tillbringar vintern i Paris, har isynnerhet lyckats gifva dem påelat. Madame Samai ow är en förnäm rysk dam, hvars artistiska excentriciteter sedan ett tiotal af år väckt mycket uppseende i italien. Hon är epokens ifrigaste konstpatronessa och hennes passionerade och ibärdiga beskydd har redan gjort ett helt dussin vackra tenorrösters lycka och reputation. Hvad som utmärker henne jemte hennes dilettantism, är hennes frikostiga och godhjertade karakter. För öfrigt har hon ett ypperligt och yppigt svart hår, hvarmed hon bland skönheterna inom ).a haute vo(ex briljerar icke mindre än med sina dyrbara armMmhand anh cina hlitgtranda Iuvalrinman Tran.