Aftonbladet – 4 februari 1842, sida 2

kande af det betydliga skuldbelopp som Regeripgen nu kastat på Statskontoret, dels ock huruvida tidningen icke med någon liten förändring i planen kunde utgifvas med ärnu mera hushållning och fördel än det skett hitills. Statstidningen börjades med året 4855, och har således till och med slutet af 4840 forigått i 7 år. Det första året trycktes den på Hr Hellstens boktryckeri mot en afgift af 30 R:dr Banko för hvarje nummer; men sedan apskaffades, förmodligen för besparings skull, ett eget boktryckeri, hvartill lemnades ett serskildt snslag, och hvarå räntan således ej lärer graverat tidningens utgilter. Antsger man nu att upplagan per medium utgjort 4700 exemplar, så uppstår följande ungefär:iga kalkyl öfver kostnaden: För hvarje nummer: tryckning första året 36 R:år, papper å 9 Rdr 46 sk. dubbla riset 46 R:dr 32 sk. med sfgång; stämpel 3 R:dr; summa 36 R:dr; gör för 304 numror första åre 17,024 R:dr, men för de andra, då tryckningen borde kosta åtminstone 3 R:dr mindre för hvarje nummer, 135,504 R:dr, eller för de 7 åren 110,048. Deremot hafva följande medel varit att tillgå till kostnaders och skulders betalande: Prenumeration å 4600 exemplar, (om 100 ex. dagligen räknas såsom öfvertryck) ä 8 R:dr, 12,800, gör för 7Zår oo or os soo sv vs . 29.600. Annonser årligen 410,600 R:dr . . . 70000. Summa 4359 600. Afdrages härifrån den ofvan uträknade materiella kostnaden, . . . . 4410,048. Så återstå . . . s ss . BI BEG. Detta lemnar, då Regeringen låtit staten öfvertaga det årliga anslag, som så obetärkt utlofvades åt Svenska Akademien, en summa al 7,078 Rdr om året för redsktionen, samt ivköpet af några utländska och landsortstidningar. Om kostnaden för tidningarna upptages till 750 Rår, så återstod ändå, blott för redaktionsbesväret, att disponera 6,250 Rdr Bko, hvilket väl borde vara fullt tillräckligt, ja öfverflödigt för en tidning, som får de officiella artiklarna gratis och ej behölver kosta på sig några dagliga ledande artiklar i politik och litteratur, m. m., utan endast ett arfvod för resumeen af de utländska tidningarna, och eit par dylika mindre till dem, som utskrifva förteckningen på afgjorda mål i departemenierna, samt några andra smärre underrättelser och slutligen lösen för afskrift af embetsverkens årsberättelser, m. m. Att tidningen under sådana förhållanden ändå kunnat komma i en ytterligare skuld af 21,000 Rdr Bko, visar således en påtaglig vårdslöshet 1 förvaltningen, för hvilken någon ersättnirg från det allmänna så mycket mindre bordt komma i fråga, som men vet, att en privat tidning, Dagligt Allehanda, af större omfång än Statstidningen, med vida rikare innehåll och dyrare redaktionskostnad, samt med icke på långt när så stora annonsinkomster, det oaktadt, kunnat, med ungefär lika prenumerationsbelopp, bära sig. Att åter icke göra något slags afseende på, huru det blifvit hushålladt, utan, i bvad fall som heldst, ålägga staten betalnvingsskyldighet, ådagalägger, från rådgifvarnes sida, en princip af så våalig art, att med den hvad slags öfverträdelser som heldst i penningeväg af Ständernas föreskrifter äro tänkbara. Vill man åter gå litet längre i undersökning och se efter, huruvida icke en Siatstidning skulle kunna utgifvas med ännu mera besparing, så företer det sig först och främst, att de utländska nyheterna alldeies icke äro af någon nödvändigbet för ett officielt anronsblad, i synnerhet numera, sedan utdrag af dessa nyheter förekomma i nästan alla andra tidningar. Det arfvode, som utgår i och för den utrikes artikelns redigerande, skulle således ganska väl kunnat indragas, jemte utgiften för de utländska tidningarna, och formatet dymedelst förminskas med omkring en tredjedel, äfvensom trycknirgskostnaden, samt genom allt detta en besparing kunnat göras af omkring 6000 Rdr Bko årligen. Å andra sidan hade prenumerationen här i Stockholm, tillika med annonsinkomsterna, kunnat betydligt ökas genom att göra Statstidningen jemväl till annonsblad för Ofverståthållare-embetets officiella kungörelser, hvilket snart hade dragit med sig äfven en mängd andra privata annonser och gjort bladet till en behofsartikel icke blott för embetsmän, utan äfven för enskilda hus i Stockholm. Dessa annonser, som hvilket annat blad som heldst troligen gerna skulle publicera gratis, för att hafva dem uteslutande, införas nu mot betalning i en privat tidning, Dagbladet, sedan man genom en coup de main tagit dem från det gamla privilegierade bladet, Dagligt Allehanda.