Aftonbladet – 4 februari 1842, sida 2

för att der gilva konsert, visste man vid den 1 dag hitkomna postens afgång icke, huruvida han skulle låta höra sig i Götheborg. EERO — Vi förbehöllo oss i sista Måndagsbladet ati få återkomma till några närmare betraktel:er öfver regeringens sednaste beslut angående Statstidningens skulders betalande af Statskassan. Vi anmärkte redan då det rättsvidriga i att inblanda statensuti något slags kostnader för ett blad, hvilket från början blifvit såsom egendom skänkt åt Svenska Akademien mot förbindelsen att besörja tidningens redaktion, äfvensom hvad troligen ingen skall kunna bestrida, att om Hans Maj:t Konungen efter öfverenskommelse med Akademien fann det lämpligare, att taga tidningen under sitt mera speciella inseende emot en viss årlig afträdessomma till Akademiens ledamöter, så var detta en transaktion af helt och hillet enskild natur, med hvars följder staten lika litet bordt belastas, som t. ex. mel betäckandet af några afgifter i och för Kongl. Maj:ts teater utöfver hvad Ständerna åt den tillerkänt. Denna fråga är, om ock summan icke går på millioner, likväl till sin princip den allra vigtigaste som kan förekomma i afseende rå gränsen af regeringens dispositionsrält af allmänna medel. Det är visserligen sannt att på den årliga budgeten finnes en serskild afdelning för extra utgifter, som icke af Stiänderna äro anordnade till vissa bestämda föremål och hvilka kunna mera oin: skränkt af styrelsen disponeras; men det är tydligt att meningen icke kan eller får vara, att dessa skola användas till irliga och ständiga anslag, i synnerhet ej till sådana hvilka bhfvit af Ständerna afslagna, än mindre till inköp eller arrende af enskild egendom utan behållning för det allmänna. Men ännu långt värre blir förhållandet, om Regeringen, när medel felas på de extra utgifterna, helt enkeit anbefaller Statskontoret att låta sådana utbetalningar utgå al under händer hafvande medel, det vill säga från den kontanta kassa, som för tillfället finnes inne i skattkammaren och hvarmed statsutgifterna skola bestridas. Mean finner lätt, att för sådana slags dispositioner, hvilka, i parenthes, äro alldeles okända i grundlagarna, finnes nästan ingen gräns om de skulle kunna utan allt äfventyr fortsättas. Det bleive då möjligt, att kasta på denna rubrik hvad slags presenter som helst,, till en gynnad hofman lika väl som till några ledamöter af en akademi eller till en teater; och då frågor af denna art just nu äro föremål för riksrätts pröfning, måste det för framtiden och för upprätthållandet af Svenska folkets rätt att beskatta sig sjelf samt Ständernas att å folkets vägnar allena besluta om användandet af allmänna mede!, blifva af stor betydelse att förnimma, huruvida Konungens rådgifvare kunna utan allt ansvar eller ersättningsskyldighet råda eller jaka till sådana anslag, som äro af Ständerna og:llade och hvilkas behöflighet hafva sitt ursprung endast i en förvänd Hushållning. Om Ständerna anslå en viss summa eller upplåta en viss lägenhet i och för den Kungliga Teatern, hvarmed densamma under en någorlunda skicklig scenisk förvaltning kunde vara vil be:åten, men styrelsen af denna teater eavist och emot alla förnuftigas råd bibehålles i en direktörs hand, som enligt sammanstämmande omdömen från både publiken och -hela teaterpersonalen sjel, samt efter hvad erfarenheten under loppet af flera år utvisat, äro de minst passande som dertill kunde användes, och teatern i följd deraf blir obesökt, eller om Konungen skulle behsga utlemna den på entrepenad till en enskild, och deane bankru!terade, så måste de förluster, som i båda fallen uppstode, uti indetdera kunna öfverflyttas från den enskilde egaren på det allmönna, utan ett betänkligt förbiseende af ett annat slags eganderätt, — den, som ett folk och dess representanter eger och genom statsfördraget uttryckligen förbehållit sig öfver sina tillgångar. På samma sätt är det äfven med ett institut, sådant som Stitstidninningens, hvilket, ehuru publikt till sin verksamvet, är Svenska Akademiens enskilda tillhörighet lika vä, som teztern Konungens. Allt detta synes icke ens behöfva något närmare bevis; men för att likväl utreda och belysa förbållandet i det sednare afseendet till fullständig klarhet, vilje vi derjemte försöka anställa en liten kakyl för att se, dels huruvida iexe Statstidningen, sålan den är, bordt kunna berga sig utan åsamASA AA na