Aftonbladet – 3 februari 1842, sida 3

oskickliga för hvarje häftig och ihärdig rörelse, och trakten, der vi nu landat, var klippigare och brantare, än de länder, jeg hittills sett.. Jag kan verkligen icke ge en mera sann beskrifning på dessa klippor, än då jag säger att de liknade ruiner af klippor, sammansatta af höga block af röd sandsten, oredigt strödda om hvarandra, och så öfverväxta med taggväxter och rissnår, att remnorna helt och hållet voro dolde, så att än den ene, än den andre af sällskapet beständigt halkade och föll. Träden voro små och deras löfverk så glest och fattigt, att det icke skänkte det ringaste skygd mot den brännande solens strålar, hvilka återstudsade mot sandstenarne med fördubblad hetta, så att det var plågsamt ått röra vid eller stanna på en bar sten, nast vände om för att taga reda på honom, var det mer sina förra vånner, och sprang tjutande vilsen och rasande inåt ödemarken. Ett herrligt klimat både för menniskor och djur! Slutligen var det Vi stego derföre allt vidare uppföre, i hopp att. påträffa något passande hviloställe; men markens ojemnhHeter gjord vår vandring obeskrifligen mödosam. Att göra en fullkomlig teckning öfver alla de svårigheter som kapten. Gray genomgick i detta torra och heta land, och hvilka under allt mera tryckande former hopade sig, den slapphet, som plötsligt öfverföll dessa kärdade soldater och sjömän, hvilkas mod och ihärdighet nogsamt voro kände, är i, detta utdrag icke möjligt. Sällskapet fördetrenne förträffliga hundar med sig i land, för att uppmuntradem med en lustvandring efter deras långa fångenskap ombord: en af dem, en ganska vacker, ung hund, nedföll mellan ett par stenblock, och, fastän vi gedock icke möjligt att återfinna honom; den andre, en ypperlig jagthund, föll utför en klippa och dog nästan på ögonblicket; den tredje följde dem en stund, men: snart .voro de nödsakade att lemna honöm -efter: Ett af dessa stackars djur fick man npågra få dagar derefter i sigte, men han kände icke lilla manskapet så heit och hållet utmattadt, att kapten Gray, då han fruktade att: de icke kunde uthärda en dag till utan friskt vatten; beslöt att styra ensam sin kosa mot stranden, för att om möj ligt få reda på skonerten. Under sin ängslan och ifver att komma förut och skaffa förfriskning åt sina följeslagare, vadade han djerft öfver en liten hafsbugt, hvarest floden nu steg med hastighet; under tiden höll. han pistolen i ena banden till försvar; om så behöfdes, mot infödingarne, af hvilka man hade sett spår, eller ock för att signalera skonerten: Med mycken svårighet nådde kaptenen den andra stranden. Jag klättrade då, säger författaren, uppföre klipporna, och tog derefter vägen mot ki-en; Men jag hade icke förr bunnit dit, än jag hörde en inföding ropa från höjden af klippan, och de besvarande skriken frår hans kamråter ljödogenom skogarne, under det dessa vildar följde efter mig. Min pistol var så våt genom vandfibgen öfver passet, att den var fullkomligen obrukbar som skjutgevär, och kunde endast begagnas som klubba. Att försöka simma tillbaka igen efter den lifsfara jag nyss genomgått, hade varit galenskap; dessutom, om det ock lyckats, hade jag ju gått miste om ändamålet med min vådliga utflykt. Det gafs således ingen annan utväg, än att fortsätta vägen långs stranden till skonerten, under bopp att slippa komma i handgemäng med någon af vildarne i det försvarslösa tillstånd, hvaruti jag nu befann mig. Det var helt mörkt, och stranden var så ojemn och klippig, att jag blef förskråckligt sönderrifven och förbråkad; jag var dessutom så uttröttad af simmandet, att jag, då jag kom i sigte af fartyget. knappast förmådde ropa det an. Kapten Gray blet dock lyckligtvis hörd af dem som voro ombord på Lynhers båt, ehuru Han icke vågade ropa ofta, för att icke tilldraga sig infödingarnes uppmärksamhet. hvilkas skrik han hörde från olika håll omkring sig. .Vi kunna icke underlåta att meddela följande drag af en Engelsk soldats ädla erkänsamhet mot en älskad förman. Vi äro fulleligen öfvertygade, att tillgifvenhet för befälet är den bästa försäkran om disciplin och ordning i lederna: Efter några få minuter,, säger förf., var jag i båten, och glad att finna hela sällskapet lyckligt och väl, der före mig. Min nästa fråga var, finns bär något vatten? pJa bevars, sirb, svaråde korporal Coles, och lemnade mig litet, hvilket jag drack begärligt. Jag visste icke förrän efteråt, att vattnet, som korporal Coles räckte mig, då jag kom om bord, var hela förrådet som fanns i. båten, då de kommo dit, och att Coles, ehuru sjelf försmäktande af törst, icke ville sinaka en droppe, så länge han änna kunde hafva hopp om min återkomst, då han väl visste att jag skulle vara i behof deraf. Ds voro nu åter i säkerhet om bord på skonerten, men innan jag gick till ro,, säger kapten Gray med en vacker religiös känsla, erfor jag i mitt bjerta en varm tacksamhet för Försynen, som under den korta dagens lopp bevarat mig för så många hotande faror.; Således slöts första dagen i Vestra Australien, och på samma sätt börjar ock den följande dagen. — Att sofva efter soluppgången, säger förf., var omöjligt, för de otaliga svärmarnö af fugor och andra insekter. Att-öppna munnen var vådligt, ty de flögo dit in och försvunno, för att åter uppjagas genom en häftig hosta; ögonen och de andra delarne af ansigtet ledo otroligt af deras styng. Denna plåga var högst besvärlig, men ett ganska vanligt ondt i alla de ödsligare trakterna af Australien, ehuru i allmänhet plågan af insekterna blir odrägligare, ju längre man kommer mot norr uti denna kontinent. Uttröttad och illa medfaren som han var, steg kapten Gray genast efter frukosten i en båt, för att göra en utfärd långs Prince Regents strand. Etter : som man hufvudsakligen gifvit den modige resanden i I i uppdrag att utforska någon större flods utlopp i bafvet, är det skäl uti, att meddela hans beskrifning i! om uppkomsten af Vestra Australiens strömmar. Myuaningen af dessa floder från hafvet, säger förf., är ganska trång och bildar inskärningar, hvilka ändas i vidsträckta bassiner, femton till tjugua j 4 Å mil inåt; djupet af dessa reservoirer förmodas stiga till 37 fot vid flodtiden, i den trattlika mynningen, hvarigenom hafsvattnet rusar in med en våldsarahet, hvarom man ej kan görå sig ett fullständigt begreppAf ett sådant flodvatten fördes vi framåt vid passa