Aftonbladet – 2 februari 1842, sida 1

skäms inte för det, du Flora! Vi äro ju i alla fall skapade för att behaga karlarna, vehuru det finns några ibland dem, om hvilka man skulle kunna säga att de äro af naturen begåfvade med ett hjerta al sten eller af hårdaste ekträ. — Men, herre Gud, flickal Du har ju blifvit röd i syna som en nykokad kräfta. — Det måste du vänja dig af med, ty det finnes karlar, som derigenom vinna allt för stor fördei öfver oss. Imedlertid vill jag just inte göra dig några allvarsamma förebråelser derför, ty jag brukade också rodna förr när kusin Lancelot elier någon annan brydde mig. Hm! Kusin Griselda! jag kan verkligen icke erinra mig att jag någonsin genom opassande ord kommit er att. rodna,, sade Lancelot torri. Har det deremot händt, så ber jag er mycket om förlåtelse och försäkrar att det alldrig skett med afsigt. N Griselda spetsade redan sin mun till ett svar, och ostridigt hade detta icke blifvit mjölk och honung; men de resandes uppmärksamhet fängsJades i detsamma af den kunglige pagen, hvilken återkom från slottet, åtföljd af två förnäme herrar. Den ena af dessa var grefven af Govrie. På den kolossala gestalten och det dristiga väsendet liknade han utomordentligt sin broder, Lairden af Ruihven, men hans drag voro ännu hårdare och stoitare än dennes. En lång mager man i svart harnesk följde honom. På dennes vink framledde en tjenare tvenne ridhästar ur stallet. Det heia, eller butfvuduttrycket i den svart bepansrades anletsårag var en blandning af list, viidhet och grymhet. Hans djupt insjunkna grå ögon sväfvade oroligt omkring. I Vänta hans maj:t vid hufvudporten, sir,) såde grefven i en vårdslös ton till pagen. Så Isnart ni på långt håll blir varse er herre, skall ni hafva den godheten att genom en af mina tjenare underrätta mig derompy,