Aftonbladet – 1 februari 1842, sida 3

för fadrens skull gå miste om sitt arf, samt att ingen annan än er bror skulle blifva grefve af Govrie. Det vore således både otacksamt och hårdt af er, om ni ville beskylla mig eller någon annan oskyldig menniska för er fars död. Icke det, Ers Maj:t, just icke det, sade Ruthven under synbar förvirring och med blicken nedsänkt mot marken. Men . .... menar ni att minnet af den dag, då fadrens blod droppade från bödelsbilan, så lätt kan utplånas ur sönernas minne? Under dessa ord, som grefven våldsamt, nästan stånkande framstötte ur det arbetande bröstet, i det att ådrorna i hans panna uppsvällde, hade Jakob ett af dessa sällsynta ögonblick, då han visade verklig konungastorhet. Han blickade med ett uttryck fullt af allvar och hög värdighet — ja — liksom med förklaradt öga på lorden, Mylord af Ruthven, sade han. Jag var en sextonårig gosse; jag var er far tillgifven af hela Mitt trogna, oskyldiga hjerta, jag var hans konung, då han och hans medbrottslingar listigt togo mig tillfånga och behandlade mig hårdt. Och då lord Lindsay, när jag, ängslig och djupt kränkt, utbrast i tårar, fattade mig i armen och med vild ton ropade: Låt honom gråta — det är bättre att barn gråta än skäggiga män. — Mylord af Ruthveu — jag har glömt denna dag — sök ni att följa milt exempel. Lorden var synbart skakad när konungen talade dessa ord och stum steg ban upp på sin häst för att ledsaga konungen och hans svit til Perth. (Forts. följer.)