Aftonbladet – 1 februari 1842, sida 3

(Insändt.) Replik i följd af några nödige erinringar i anledning af sednare tilldragelser. Under denna rubrik stod att läsa i Aftonbladet N:is 233 och 234 af d. 8 och 9 Okt. sist). år, åtskilliga reflexioner rörande lönernes oriktiga och ojemna fördelning emellan de högre ech lägre embetsoch tjerstemännen, och hvarvid insändaren anser Kronofogdar, Häradsskrifvare och Länsmän vara synnerligen vanlottade, samt att Staten icke vidtagit någon åtgärd, för att mildra dessa omständigheter, utan fast heldre genom vissa förfoganden skulle sökt försämra desamma. Utan att man kan motsäga insändaren det prelaterne och en del Pastorer fått sig tillagd en stor inkomst, i förhållande till omfånget och mödan af deras. befattningar, så medgifyes icke att anslaget för de högre, hvarken civila eller militära embetsmännen är mera än som skäligen kan motsvara berörde embetsmäns vigtigare beställningar, utan kanske oftast för knappt tilltaget. Deremot företer sig, hvad de så kallade lägre embetsoch tjenstemännen angår, inom särskilde stater, en vida större ojemnhet i. !önernes eller inkomsternes fördelning, som torde förtjena anmärkas: till exempel emellan Postoch Landtmäteri-staterne. Ty vid det aldraminsta postkontor har Postmästaren icke allenast nödig utan ock riklig utkomst och vid de större postkontoren kunna Postförvaltarne, hvilkas tjenster i allsköns maklighet skötas, påräkna ifrån 3000 vill 6000 Rdr inkomst årligen, då deremot de så kallade Kommissionslandtmätarne af Staten åtnjuta inger lön, utan hela lifstiden igenom nödgas. dagligen och stundligen ihärdigt arbeta och ändå — i anseende till en i flera hänseenden mindre fördelaktig taxa och andra befattningarne åtföljande onera — stundon icke kunna bereda sig en knapp utkomst. De sistnämndes befattning är dock ganska maktpåliggande, och, om man vill döma oväldigt, näst Domareembetena måhända den vigtigaste, emedan den så nära rörer eganderätten och handhafvainde af Svenska allmogens dyrbaraste egendom... Deremot inskränker sig hela vigten af en postmästares eller inspektors befattning till att på vissa tider emottaga och utlemna bref och tidningar, och hvartill inga förberedande studier äro behöflige, utan kan hvilken person som helst, som kan hjelpligt skrifva och läsa och derjemte besitter den aldraringaste portion menniskoförstånd, på mindre än 2:ne postdagar inöfvas uti allt hvad till det maehinmässiya uti ett postkontors förvaltande hörer, och får han 3:dje postdagen på sig, skall han ock fulleligen binna irkemta äfven det hemliga i Postverket. Och utom det, att inkomsterne-i och för sjelfva befattningarne äro ganska ansenliga, så öfverlemnas vanligtvis de indrägtigare af dessa tjenster åt personer, som dessutom hafva pension från annat håll, hvarigenom missproportion i lönernes fördelning blir ännu större. Lämpligare vore måhända, att åtminstone de större postkontoren, i.likhet med kronans kungsgårdar och andra herrligheter, af Staten utsattes på arrende på vissa år till den högstbjudande. Spekulanter komma ingalunda att saknas och Staten skulle derigenom erhälla em betydlig intrad, som kunde användas för andra nyttiga ändamål. Kronofogdar och Häradsskrifvare äro i löneanslag ej bland de favoriserade tjenstemännen, men kunna icke heller kallas vanlottade; ty med undantag af måhända ett och annat fall, äro dessa beställningar åtföljande inkomster tillräcklige för en anständig utkomst, så.vida hushållning förutsättes; men icke bör man fordra att Statens medel skola användas för tillfredsställande af lyx och fåfänga. Att vilja hvad man kallar visa sig, är utan tvifvet störs orsaken till de på en tid yppade balanserna. För förbattrande af sistnämnde embetsoch tjenstemäns. vilkor vid en tilltagande ålder, hafva Rikets sist församlade Ständer anslagit 4000 Rdr åt Räntmästare och Kronofogdar, 800 Rdr åt Häradsskrifvare samt 600 Rdr allt Bko åt Länsbokhållare, att årligen utgå sedan de antingen genom ålderdom eller andra tillfälliga bräckligheter lemna sina innehafvande befattningar, och i sådant fall har ju Staten gjort allt hvad för nämnde embetsoch tjenstemaån skäligen kan pretenderas? Hvad Länsmännen dernäst beträffar, så blir ordinarie lönen för desamma — om den också tredubblades emot hvad den nu är — alltid minsta delen af inkomsten, emedan deras tjenster äro af der beskaffenheten, att sportlarne från allmogen utgöra det mesta, och det är knappast exempel att Lansmän, om de ock, som man säger, sättas på taket, sakna tillräcklig utkomst. Vidkommande åter Landssekreteraren och Landskammereraren, som fått ett pensiomsbelopp af 1200 Rdr Bko årligen, så synes en ganska stor frikostighet ägt rum, synnerligen hvad de förre angår, som utom lönen stundom påräkna årligen 3 å 4,000 Rdr Bko sportler, utan att i och för tjensten behöfva använda mera än 5 å bögst 6 timmars arbete dagligen (?) — Men med skäl skulle man kunna fråga: hvad bar Staten gjort för Landtmäteristaten? Jo, den har ålagt alla praktiserande landtmätare att till Kongl, General-landtmäterikontoret, utan all ersättning, uppgöra onerösa renovationer af kartor m. in. samt en del af landtmäteri-personalen att förrätta justering af mått, mål och vigt, för hvilket ersättningen, såsom utgående efter en för 100 år sedan utgifven taxa, är ytterst ringa, men det stadgade ansvaret för förseelse dervid icke mindre än att det angår förlust af ära, af lif: att, likaledes under stort ansvar, uppmäta och stämpla bränvinspannor, emot