Aftonbladet – 1 februari 1842, sida 2

ring. Uti denna förlägenhet torde väl äfven den i följd af prohibitifsystemet inträffade minskningen i tulluppbörden hafva sin andel: Violoncellisten Hr A. Gehrmann har begärt rum för följande: Ehuru jag ej hade ämnat att offentligt yttra ett ord derom, att några bland Kongl. Hofkapellets ledamöter på den unga Memsell Fiebigs konsert uraktläto att accompagnera mig, emedan jeg ansåg och ännu . anpser,. att effekten af den mot mig riktade chikean troligen hos hvar och en bildad och förnuftig menniska, torde finnas böra återfalla på tillställarne sjelfva; men enär saken redan finnes omnämnd i 2 å 3 af de större och mera allmänt lästa tidningar, samt händelsen sålunda inom kort blir bekant inom hela Sverge, och måhända äfven på utrikes orter, har jag trött några offentliga reflexioner öfver detta ämne ej vara så alldeles ur vägen. Att den ifrågavarande tillställningen åsyftade en chikan emot mig, borde väl förefalla något besynnerligt, då en helt annan person än jag var konsertgifvaren för tillfället, och att, om planen lyckats efter uträkning, publiken och konsertgifvaren mera än jag blifvit mankerade. Mingen annan skulle visserligen, vid ett sådant förhållande som det förenämnda, haft. den största anledning att ej framträda; orsaken, hvarföre jag ej undandrog mig spela, är min -skyldiga aktning för publiken jemte min beredvillighet för :konsertgifverskan; jag har alltid, då jag varit frisk, och till och med då jag varit ganska sjuk, funnits beredd. att lemna mitt biträde åt kamrater eller. främlingar, då sådant af mig begärts, men likväl många gånger blifvit nekad hjelp af samma personer, och som jag redan öfver 2 års tid af flera kapellister; hvilkas namn jag nogsamt känner, varit botad och förespådd , att ej få en egen konsert arrangerad, af brist på biträde; vet jag bestämdt, att chikanen var riktad emot mig, och att både publiken och konsertgifverskan fingo stå tillbaka för begäret att tillfredsställa en lumpen hämnd för några af mig utsagda sanningar, eller kanske af förtrytelse öfver, att ofvannämnde spådom ej velat gå i fullbordan. Så lingt angående det personliga i saken. Nu torde vara på sitt ställe, att sätta i fråga, huruvida bandlingen äger för sig billighet eHer laglighet. Då en person ämnar gifva en konsert och önskar sig biträde af kapellet, mäste han derföre ovilkorligen erlägga 50 Rdr Banrko tili Kapellets Pensions-kassa. För denna afgift skola flere eller färre af kapellets ledamöter biträda, och en lista kringskickas, på hvilken den antecknar sig, som finnes villig att biträda. Deraf följer således väl icke, att alla kapellisterne äro nödsakade ast åtaga sig denna tjenstgöring; men nu frågas: om de, som antecknat sig på listan som biträdande, ej börastå vid sitt åtegande? Kan det vara dem tillåtet att spela ex nummer och underlåta att biträda i en annan? Hvarföre skall då afgiften erläggas? Och huru skulle, om en sådan princip vunne häfd, en artist våga att uppträda, understöddaf en sådan orchester? — Och en dylik princip -synesverkligen härstädes vilja göra sig gällande. Man bör för denna förmodan kunna hemta skäl, af en kanske ej tillräckligt känd omständigbet, den neml. bland andra, att då sjelfve Hr Professor Pott. an i hela Europa erkänd utmärkt kompositör och violinspe!are, som vid sitt första besök i Stockholm hade den stora olyckan att komma i en häftig ordvexling med Kapellmästaren Job. Berwald, vid sin sednaste härvaro, då Pott skulle gifva sin soire på Börsen, hvarför, enligt kapellets stadgar, Hr Pott måste till förenämnda pensiohs-inrättning erlägga 25 Rdr Bko, mötte honom den oförmodade motgången, att, han, bland 5 engagerade violoncelister, ej kunde erhålla en enda till biträde, utan nåste undertecknad, som åtagit sig en solo-nummer, not vedertaget bruk, accompagnera Hr Pott hela Ivällen; och med min solo-nummer blef jag accomvagnerad på så sätt, att en altist måste åtaga sig ioloncell-accompagnementet på alt-viol; hvarthän ådant beteende skulle föra den musikaliska kontens ståndpunkt i Sverge, lärer något hvar kunna nse. För närvarande har jag ingenting vidare att ndraga, rörande detta futtiga förhållande. Men en högst angenäm pligt har jag dock att vid etta tillfälle uppfylla, den nemligen, att betyga min ögsta aktning för Hr Konsertmästaren Aug. Berrald, såsom anförare, hvars högsinta och ädla kaakter vid detta tillfälle, såsom alltid, förbjöd honom tt deltaga i en lika ömklig och lumpen, som. mallacerad kabal, äfvensom: att få uttrycka min största icksamhet för de Herrar, hvilka ej undandrogo sig tt biträda mig, och gjorde detta på ett så skickligt. itt, att kabalen misslyckades. Stockholm den 27 Januari 1849. I Anrdreas Gehrmann.x — (Införes på begäran.) Af en i gårdagens Aftonblad införd uppgift, att Pga Cöster blifvit af Hr Kapten Oxehufvud medigen såsom frielev på dess numera; upplösta expetion, kunna möjligtvis de personer, som närmare inna unga C., och af hvilka måhända hans framd en gång beror, få den tankan, att han, med en )s ungdomen icke ovanlig ombytlighet, öfvergifvit et lefnadsyrke (neml. det pharmaceutiska), åt hvilket in egnat sin ungdom, för att vid 929 års ålder ifva sjöman. Förhållandet är imedlertid det, att nne yngling, vid underrättelsen att en skicklig läare skulle medfölja briggen Oscars expedition, af raslår jao RKre Mat are ung