Aftonbladet – 28 januari 1842, sida 2

n skildring, der många själsförhålländen framstå, utan att derföre alltid gillas), eller dem han kanske, efter hvad flera kriterier göra troligast, icke läst, men citerar på god tro efter någon kunnig dogmatikers utsago — ville, säga vi, Herr H. i stället för denna onödighet gå ifrån bokkammaren ut ibland de lefvande, se med öppna ögon och höra med menskliga öron, så skulle han förnimma något annat om tidens kraf och riktning. Han skulle då öfvertyga sig om, att det är just efter kärlek, efter kärlek i ren, varm och andlig mening, som alla i djupet af trånande själar och suckande hjertan längta. Det är dit man vill: oafvisligen vill! just till den kärlek, som Herr H. sjelf målat på sidan 400. Så snart man får höra något ennat, är det allenast det betydelselösa samtalsjollret i förmak och salonger, deri menniskan aldrig afslöjar sig sjelf, siti hjerta, sina behof, sin mening i djupet: eller är det förtviflans skygga språk, fräckheten hos en olycklig och förkastad, som, tusen gånger hånad af dryge dygdige, icke mera vågar vara hvad själen innerst är. Detta underliga instrument, usligen — vare sig klädd i siden eller trasor — ljuder på ett helt annat sätt, då man spelar derpå piano, emot om man tvingar det fram till eit brusande, skränarde forte. Det är sant, att lasten mången gång bär dygdens drägt, och dymedelst bedrager. Men likaså sant är det också — hvad endast få skola vilja tro, och hvad vi blott under rysning påminna om — att dygden någongång bor i lastens mörka skrud. Vid denna förvånande upptäckt är det, som man fir ett begär att studera menniskoslägtet om igen för andra gången; man får ett öga för hvad som står att läsa på afvigsidan af de sköna bladen. MHäpnande frågar man sig då, hvarifrån en så grym förtviflan, ett så fasaväckande missförstånd kan hafva kommit, som att kasta sig i last, det väl ingen villi sitt femtonde år. Man kommer på denna frågas sorgliga stråt slutligen fram till en hög kopparport, som stänger vägen, och öfver hvars ornament man läser ordet: Institutionerna. Har man nu ingen nyckel, så måste man återvända, afvisad, och man griper derefter alia individer, alla personer för hufvudet, som man vid vägen träffar, ropande till dem: Felet är edert! Lasten har sin grund hos personligheterna! Men eger man en klav, en nyckel till koppardörrenslås, så sätter man den djerft i nyckelhålet, vrider om, går in i institutionernas adyt och får bär på afvigan, eller insidan af den stora porten läsa öfverskriften: Menniskoverk. Då begynner man finna, att äfven institutionerna kunna vara felaktiga, såsom ursprungna ur arma menniskors försök. Man förlåter dem gerna; men man anser skäligt, att de böra låta sig förbättras. Man fördömer dem blott i den händelsen, att de vilja vara halsstarriga nog attfortgå oförändrade. Man bar en gång för alla insett, att de menskliga personligheterna visserligen bryta; men att de menskliga inrättningarne bryta likaledes: och att den enskilde således ifrån början icke är saker till mer än hälften af sitt brott. (Slutet följoar.)