Aftonbladet – 27 januari 1842, sida 3

I b Medicinalrådet Tingstadius, som hördes vid Nyköpings Rådhuskätt år 4844 öfver innehållet af förestående bref, intygade ock: Att flera gånger under Kommersrådet Welanders lifstid och jemväl vid början af hans sista sjukdom, hade Kommersrådet för vittnet yttrat enahanda tanka eller beslut, och nästan i samma ordasätt, som nyss uppläste skrifvelse innehåller; men hvilket, då testamentet skrefs, i anseende till brådskan I och farhågan, att Kommersrådet samma natt skulle Idö. omständeligen och ordagrannt icke kommit att inflyta. Uppläst och erkändt., Till grundläggande af denna sockenskola, donerade Kommersrådet Welander sine i Björnlunda socIken belägne egendomar, Elghammar och Bjurnäs med underlydande 3 mantal säteri, 2 mantal frälse och en qvarn med 3 par stenar; hvilka fastigheter kuratorerne i hans sterbhus försålde. Att denna köpeafhandling var stridande mot testators ofta betygade afsigt är med vittnen styrkt, så väl inför Daga Häradsrätt, som inför Rådstufvurätten i Nyköping. I Häraf synes tydligen, att Welanders afsigt var att stifta en skola för barn af allmogen i länet, I helst åldern mellan 6 å 7 och 43 år tydligen angifves. I fullkomlig eniighet härmed är äfven Iden första stadfästelse, som Regeringen den 42 Maj 1825 gaf på Södermanlands Hushållssällskaps förvaltnings Utskotts förslag till reglemente för, — såsom det hette — Welanderska stiftelsen till befrämjande af nödiga handaslöjder för allI mogens barn inom nämnde län., Det säges der uttryckligen i 4:de S:n, att alla slags odlingar och jordbrukets fullkomnande, samtäfven allt slags finare välnad, såsom tillhörande länets hushållningssällskaps omfattning och åliggande, komma icke att utgöra föremål för belöningar från denna stiftelse.n Det oaktadt blefvo sedermera de donerade egendomarne af Curatorerne i sterbhuset försålda, medlen hafva blifvit förryckta från det af testator åsyftade ändamål, och ett landtbruksinstitut bar i stället blifvit etableradt för bildande af rättare, hvarigenom väl större possessionater, men icke allmogen, få något omedelbart gagn af inrättningen och endast 42 eller 435 elever nu kunna upptagas i stället att annars 50 eller ännu flera hade kunnat undervisas efter den första bestämmelsen. Jal man har till och med vågat gå så långt i frimodighet, att i den kungörelse, som Kon. Befallningshafvande i Nyköping den 49 April sistl. år 4844 utfärdade om institutets öppnande, föreskrifves uttryckligen att ingen elev emottages, som ej fyllt 24 år. Det behöfves så!edes för att bedöma hvad som här är hufvudsaken, aldeles icke att inlita sig i den speciella frågan, huruvida vederbörande hushållat mer eller mindre väl genom arrenderandet af landshöfdingens i Nyköping boställe till begagnande i och för Landtbruksinstitutet. Det är i alla fall af de bandlingar vi här åberopat, och hvilka, så vidt vi varit i stånd ait utröna, icke af några andra emotsägas, tydligt och klart, att ett våld emot testamentshelgden blifvit begånget. Men om detta redan i sig sjelf är betänkligt och fördömligt, både för den orättvisa som dymedelst skett allmogen, och emedan sådane prejudikater icke lemna särdeles uppmuntran för andra att anslå sin qvarlåtenskap till nyttiga ändamål, så är det i vår tanka rent oförskämdt att vilja försvara eller öfverskyla ett tilltag af denna art med ett uttryck, sådant som det, hvilket finnes i öfverskriften till den i Måndagsoch gårdagsbladen insända artikeln: Skall all håg för allmänt nyttiga företag i vårt land qväfvas genom anfall på dem, som ;deråt egna sina bemödanden? Vi kunna så mycket hellre yttra denna tanka, som vi ej känre Insändaren, således ingen personlighet häruti ngår. — Detta är det tillägg, som vi igårdagssladet förbehöllo oss att få göra vid den insända rtikeln. Enn