Aftonbladet – 27 januari 1842, sida 1

Mm a NRA RR RR RR HftnnommDp:..-.-nnai-z-— Dm MMMM Men om jag nu till slut dig frågar: cÅr jag allsmäktig eller ej ? Jag säkert tror att du ej vågar Besvara frågan med ett: nej. Ty genom mig är allting vorden, Jag sjelf bar jord och bimmel gjort; Så ondt som godt på denna jorden Allt, ändå genom mig är spordt. Jag lifvet ger, jag lifvet tager, Till dygder vänder alla fel, Med jordens narrar drifver spel Och hvar och en vid näsan drager. Jag är så falsk, som jag är stor, Jag syns i blomstersmyckad fägring , Men, vet! att det är blott en hägring, Ty inom mig det onda bor. Men mången, dårad af min villa, Med hela själen hyllar mig Och anar ej att jag gör illa, Snart, ack! för sent! han ångrar sig! Och står ett rof, med krossadt bjerta För förebråelse och smärta. De trenne parterne afträdde genast och fördes af vennerne uti serskilda rum, hvarefter Jarlen framvar en stor klocka, som han ställde midt på borlet; den visade precist på elfva. Vi uppstego nu alla och samtalade med hvaranIra, så gladt och muntert, som vanligt, men ingen ick tillstånd att Jemna salen. Jag. frågade Ildegert, om hon ej var orolig, men hon förklarade, att hon var fullkomligt lugn. Ja, det tror jag, tänkte jag vid mig sjelf, bon har. i all sin stora oskuld, nog vetat ställa så till, som hon sjelf önskar. Ack! de runtimmerna! de fruntimmerna! den bästa af dem har dock alitid sin lilla list! Vi männer äro väl ej heller utan list och svek, skulle jag tro, men det är en helt annan sak. Vi äro ju skapelsens herrar; allting är oss tillåtet, och hvad hos qvinnan kallas