Aftonbladet – 27 januari 1842, sida 1

m— JOIO—Ä— — AN H cr hc to rr fel och brott, är hos oss på sin höjd en liten, gan ska orsäktlig svaghet. Det är ju ganska tillbörligt. När klockan var pära tolf, bad majoren oss åte intaga våra platser, OCh vid sista tolfslaget ljöd der skallande trumpeten åter. De trenne dörrarne öpp nades och bröderna inträdde. Den vackra Birgers hållning var allvarsam och stolt. Han gick fram till sin morbroder och sade Jag har, oaktadt mitt bemödande, ej gissat gå torna, kanske just derföre, att jag för mycket be mödat mig. Jag är rätt fram och brukar aldrig gåtlika, slipade ord. Här lemnar jag allt tillbaka och hoppas min morbror är öfvertygad, att man kar vara en bra karl och bli en god maka utan at gissa gåtor. — Bra! Bra taladt! min gosse, sade öfversten och omfamnade honom; jag är nästan ledsen att lyckan svek dig; men säkert skall hon ej göra det en an nan gång, derom är jag viss. Nu nalkades Harald. Hans ansigte utvisade liknöjdhet, och på den krökta läppen bildades ett satiriskt leende. Som jag aldrig sysselsatt mig mec det ädla yrket att gissa gåtor, medgifver jag gerne att jag ej är någon mästare i konsten, i synnerhel som man dertill lemnat alldeles för kort tid, At! gissa gåtor i galopp, Vore verkligen, en sällsynt talang, och afundsvärd endast vid detta högtidliga tillfålle. (Nu vände han sig till Jarlen.) Här lemnar jag dessa snillefoster åter, förmodligen till deras värde författare, och tillåter mig blott den anmärkningen, att då min morbror ämnade afslå sina systersöners önskan, hade han kunnat göra det utan att gäcka dem, och på ett mera skonsamt och vänskapligt sätt. — Nå! Nå! min unge vän! inga smädliga anmärk. ningar, jag ber; sjelf har du gått in på profvet hyartill jag tvingat ingen, och jag beklagar om du eller någon annan, derföre skiljes missnöjd från mitt gästfria hem, der jag ingen velat förfördela.