Aftonbladet – 26 januari 1842, sida 3

ETÄROESEEETEREK STEEN Vi meddela här nedan några detaljer angående de tecken till politiskt missnöje, som nyligen stört lugnet i Danmarks hufvudstad, och hvarom gårdagsbladet i anseende till Danska postens sena ankomst endast kunde upptaga ett par ord. För läsaren torde det likväl härvid äfven vara af intresse alt återkalla i minnet hvad som utgjorde dessa orolighetersorsak. Denna är, liksomiden var i Sverige 18538, ett maktens anfall mot yttranderätten, fast under förändrade omständigheter Den 30 Januari sistlidet år höll kammarrådet Drewsen i Nyeköbing på Falster en sammankomst med sina valmän. Den mycket ansedde juriskandidaten Orla Lehmann var dervid närvarande och uppmanades att ytira några ord om den allmänna, ifrågavarande angelägenheten. Han gjorde så, och det tal han -höll, upptogs utan betänklighet, ej blott i Nyeköbings tidning, som stod under ställets polismästares censur, utan äfven i flera andra censurerade tidningar. — Svenska allmänheten har äfven haft tillfälle att se detsamma och öfvertyga sig om ess synnerliga moderation. Danska kanceltiet befalide det oaktadt, att en undersökning om talet skulle på stället företagas, och dervid begicis den oerhörda oformligheten, att Hr Lehmann, hvilken saken angick, vägrades tillträde till denna undersökning. Hufvudstadens opinion uttalades kort derefter i Hr Lebmanns utväljande till vice förman för Köpenhamns borgerskaps representation. Kancelliet fordrade att han skulle suspenderas, och då borgarrepresentationen ej ville besluta sig dertill, dekreterade kancelliet sjelf hans suspension. Hofoch Stadsrätten dömde den anklagade till 300 Rbd:s böter, och bevis på medborgares ogillande afdenna dom och deltagande för den dömde följde omedelbart derpå. Berättelsen om förloppet i Höjeste ret och resultatet af domstolens öfverläggning meddelades i gårdagsbladet. Tidningarne hade flera gånger uppmanat allmänheten, att med lugn. bära denna, mot en enskild person riktade kränkning; men man kände för djupt, att den träffade hela folket. Vederbörande lärer äfven hänt detta, och en kollision mellan medborgarne, som på något sätt ville tillkännagifva sin opinion, och vederbörande, som ville hålla den undertryckt, kunde således svårligen förekommas, och uteblef ej heiler. Kiöbenhavnsposten försäkrar att den rörelse, hvari hufvudsaden befunnit sig under sistl. vecka och synnerligast den 20 dennes, då högsta domstolens dom öfver Orla Lehmann blef bekant, icke på mycket lång tid haft sin like, samt att denna rörelse icke inskränkt sig till stånd eller ålder, emedan hos alla, yngre som äldre, hvilka på något sätt kunna hänföras till folket, Lehmanns fällande hade åstadkommit ett och samma intryck. Då, såsom Tedan i gar berätiades, en större menniskomassa nämnde dag begifvit sig från högsta domstolen till Orla Lehmanns hus på Kiöbmagergade, för att bringa honom ett lefvey hade polisen väl i början försökt att mota bort de ankommande, men snart dragit sig tillbaka, så ait ej minsta oordning föreföll. En fem till sexhundra personer tågade derefter, tysta och stilla, genom stadens gator till Amalienborg, der åter vivat i flere omgångar ropades, men ingen oordning föreföll, emedan polisen ej blandade sig i saken och lifvakten väl gick i gevär, men i öfrigt förhöll sig stilla; sålunda aflopp denna första opinionsyttring utan buller. På afionen gick det annorlunda till. Polisen syntes hafva fått andra ordres, och sökte att med våld hindra de många, som af nyfikenhet togo vägen genom gatan der herr Lehmann bodde. Dermed gick det som det plägar gå: mängden, som såg sig anfallen med käppar, förargades, slöt sig tillhopa och dref emellanåt bort polisbetjeningen samt uppstämde vivatrop; detta räckte tills långt fram på aftonen. Talrikare massor hade imedlertid samlat sig åt ett annat håll af staden och drogo under hurrarop och sång genom avenyerne till Amalienborg, der konungen befann sig på bal hos landtgrefven Wilhelm; tillgångarne till nämnude palats hade imedlertid i god tid blifvit besatte med militär till häst och fot, så att dansen icke stördes. Polisbetjeningen, icke nöjd med denna anordning, ville derjemte nödvändigt skingra och köra hem de vandrande ,orostörarne; detta föranledde flera handgemängd, hvarvid än den ena, än den andra parten kom till korta. Polisen lärer lidit betydligt, men äfven haft nöjet att göra flera arresteringar. Följande dagen, den 24, voro polisplakater uppslagna på a la knutar. Förestående stycke lemnar redan ett temligt bevis på sinnesstämningen å stället, men ännu långt tydligare framträder deöna i ett par tidningar. Bland dessa har sista numret, Corsaren, Köpenhamns Charivari, ett par stycken, hvilka mången nära nog skulle kunna anse revolutionära till sin syftning; och då sådana yttringar hos en tidning med stor publik alltid till en viss grad afepegla det rådande tänkesättet, visa de, att detta känner sig djupt kränkt af den mot yttranderätten riktade domen. Så t. ex. läses i Corsaren ett stycke, kalladt: cEndnu engang om Marsetllaisenn, hvilket slutar med ingenting mindre än följande stycke: aBorgare! Låt oss icke glömma det der manliga omqvädet: Aux armes citoyens! i synnerhet nu, då vi hotas af främmande, så väl som här hemma, i våra friheter, så väl som i våra rättigheter. Låt på nytt denna mäktiga sång ljuda, låt oss upprepa den i korus, intill dess i vi stadfästat hos oss cch hos andra de tre stora principer, som framkallat den, franska revolutionens väldiga principer: frihet, jemnlikhet, broI skap! j : I Ett annat insändt stycke förekommer ock i