Aftonbladet – 24 januari 1842, sida 2

Fjorton dagar derefter kom en gammaldags karet in genom Horns tull; slädföret var si och så, och prosten hade -derföre låtit framtaga kareten för långresan. Färden hade gått långsamt, ty Ola, drängen, körde sjelf och sparade på sina pupiller, prostens hästar, som nu fingo taga sig en högst ovanlig motion af omkring tre mil om dagen. i aGud låte kareten hålla! sade Ola, inåt herrskapet i vagnen, då han började sitt tåg på den ojemna stengatan. — Hvem är det? frågade posten vid tullen, och fick till svar: prosten Hjertner från Fridskulla; samma svar fick tullvaktmästaren, som blott tummada något på en hösäck, men lät för öfrigt herrskapet resa i frid. Ett litet blomstrande flickansigte, som tillhörde en person, som satt baklänges i vagnen, lutade sig åt begge sidor och lät ett par qvicka ögon irra omkring bland byggningarne, — Det der är gubbhuset, sade prosten; der bo gamla borgare, Ingeborg, och det der är en högvakt — se detta här nedanför backen är Jernvåger, och nu komma vi till Skeppsbron — kör sakta, Ola, så att vi ej fara förbi numro 24. Snart voro de framme och inträdde i grosshandlaren Gustaf Nordens eleganta våning52 här, Gustafvay, sade prostea, pär nu mamma välbehållen i tre pelsar och sju schalar efier vanligheten, och här är Ingeborg; hvar är Norden ?, — yHan är hos baron Axel Liljemark, svarade Gustafva; ,välkomne, mina föräldrar När de trädde in, presenterades barnen; alla slöto sig kring mormor, som miste taga det ena efter. öh andra i knäet. Det är ändå roligt att sikå barnen; gif mig en kyss du Anton, Th