Aftonbladet – 24 januari 1842, sida 1

smög sig lätt på tå in i den gamles rum och bort till sjuksängen. — Välkommen Axel) sade denne, nu bli egendomarne dina; jag vill blott bedja dig att vara beskedlig mot folket och mot Pan, min gamle dogg, som står vid hundkojan — han skall ha mat till döddagar, — far icke slippa lös, han jagar får —så skall du göra mig den tjensten och uppvakta deras moajestäter och tacka dem för ertedd nåd — bå det kostar på — ja, tacka du vackert och ursäkta så godt du kan., Ja, min vördade onkel, sade kammarherren, jag skall troget uppfylla er sista vilja. — Hans majestät bad mig belsa onkel i dag., — Ah, ah, — jaså, allt för nådigt., — Kanske min onkel icke ännu vet att hans majestät i ordenskapitlet i går utnämnt onkel till banerförare i survivance i kongliga majestäts orden. — Hvad säger du Axel? banerförare? ack du min Gud! Banerförare i survivance, — hvilken outtömlig nåd! Farväl Axel, jag blir så matt, låt dem derute komma in., Kammarberren gick och Julie och Hjertner inträdde; barni sade baronen, kom hit — ser ni barn, jag är, — aj mitt bröst, — jag orkar inte — det är slut med mig; men jag dör nöjd, jag har nått mitt mål, — jag har troget tjenat konun gr och fått hans nåd., (Rösten afmattades alltmera), jag är — jag är nu så svag, jag ligger här, af kungen utnämnd till (tystnad en stund) banerbanerförare — ja barn, hvilken nåd! banerförare i Survivance., — Baronens hufvud neddignade, de nyss förut lifvade dragen stelnade allt mer och mer, — en suck, — ännu en — i survivance, rosslade han —