Aftonbladet – 22 januari 1842, sida 1

väl alldrig min salig Jaques men jag vördade hans goda egenskaper, hans dygder; dessutom då man lefver i en viss sfer, bortfalla ala dessa illusioner, som göra det sämre folket så cutsägligt lyckliga och så djupt olycklige — man är (suckar) hvarken lycklig eller clycklig, man vet att lefva och inför folket visa att man är öfverlägsen öfver sina egna känslör. Någon nalkades, samtalet vändes åt annat håll, från kärlekens och äktenskapets lycka, hvad vet jag? till en recension öfver exellensens fux, el!er lilla Bijouxs trohet eller papgojans ovanliga förstånd och talförmåga. Ordensskattmästaren följde sin brorsdotter till vagnen, fotstegen smällde ner, den lätta flickan smög så lätt som en ande in i vagnen, hennes onkel deremot kom hela det flyttbara huset att gunga som af en jordbäfning, ändtligen voro de inne och hästarne ryckte till. Vagnen rullade utåt gatorna, lyktorna lyste förrädiskt i mörkret, redan såg man den glindrande fönsterraden på grefvinnan Nordensvärds våning, en stor folkmängd stod packad der utanföre, ty den fattige fryser gerna, för att se hur den rike njuter. Då vagnen skulle genom denna folkmassa, skyggade hästarne till och man hörde ett dämpadt barnskri, som straxt tystnade, Julie kastade förskräckt blicken ut på den väl upplysta gatan; hon såg en välklädd man kasta sig mellan de stegrande hästarne och upplyfta något som i det flämtande skenet från den upplysta våningen syntes vara ett bylte trasiga kläder, Na framkom mannen på en mera klart belyst fläck, och nu såg hon att han bar en trasigt klädd gosse, som syntes sanslös. Hans bleka ansigte låg tillbakalutadt öfver mannens arm, ett sår i pannan blödde starkt och blodfärgade hans ljuslockiga hufvud. — Gif rum, sade gossens räddare, högt och trängde sig hastigt intill vagnen, och när ban kom intill dörren fortfor han talande inåt vagnen; mitt herrskap, edra hästar