Aftonbladet – 22 januari 1842, sida 1

bön för Oss, som ännu så länge måste förblifva Lutheraner. Med en lätt böjning på det sköna huvudet, aflägsnade sig Julie, och onkein följde sedan han djupt bugat sig för excellensen. I ett annat hörn af rummet salt en blek flicka på en taburett bredvid en soffa, som intogs at en fet dam; det var excelleasens syster och hennes doiter. Flickan hade detta nobelt sjukliga utseende, som så ofia stämplar den stora veridens barn, och som så distinkt skiljer dem från landsens döttrar,, en stämpel af matihet, öfverbildning och en förnäm okunnighet; det är den granna ytan, genom hvilken tomheten mörkes i motsats mot den mindre fina, som purpras af lefvande blod, hvilket kommer inifrån och spritter i hvarje åder. Hvad tycker mamma om Julie Lijemark? — bon är likväl en ovanlig flieka -.en liten matt gnista af afund blixtrade vid dessa ord genom frökens själ. Hon är rätt bebaglig sade damen; men hon är romanesk och besynnerlig; de der Lafontainska romanerna hafva gjort henne till en svärmerska, hon drömmer om dygd i hvarje vrå. pDet är likväl en skön drömp, sade den bleka flickan. ,Men en enfaldig dröm, sade modren;när onkeln dör, och med hans gurmanderi kan det ej dröja Jänge, tillfaller fideicommistet en annan branche af familjen, wemligen Liljemark af Björkvik — baronen är en Liljemark af Östraby. — då har Julie ingenting och likväl afslår hon kammarherren Liljemarks anbud — hon är fideikommissarie efter fruns onkel. ,Men kammarherren är ju en löjlig menniskap, sade dottren, ban skryter ju oupphörligen. Om hon icke vill ha honom så, — Sån, fortsatte modren, cär bon enfaldig. Kärlek mitt barn är ej något nödvändigt; jag äskade