Aftonbladet – 20 januari 1842, sida 3

honom, skenheligt plirande, vanka fram i verlden, såsom en förtappad. Nu skriar han ack och ve mot hvar och en, som, likt vestanvinden, har lust att valsa med rosendoftet i sommarmorgonens silfverskir. Men sjelf — — Ack, låtom oss beskedligt.draga ett flor öfver honom och hans ,trossystrar. — Ni tror kanske, att han är en ödmjuk Zebaoths tjenare, denne apostel, för det att han jesuitiskt himlar och bugar ödmjukast för patronus ecclesie och jus patronatus. Gif akt på mannen! : Hans andeliga högfärd är så mycket större, ju mera han tror sig vara ett Guds utkorade redskap., Hans aristokrati närmar sig Judarnas, de som ännu påstå sig vara Guds utvalda folk, framför alla andra. Hvliken dödlig, vore han ock den argaste Tartarkhan, tror ni fårmår att räkna anor i kapp med så högborna herrar?! När jordens på vanligt sätt yfverborna och pösande friberreskaror tala om det vanbördiga patrasket, såsom vi andra tala om lumpna agnar, då nedser läsarepresten, den helige Guds utskickade, på både adel och patrask, såsom på idel syndare, allihop, i fall de ej äro äsare, ty endast sådana anser han sig värdige, endast sådana äro mådens barn. Hör på hans predikan. ,Ve och förbannelser, i tusen variationer uedösas alltjemt öfver den tjutande kärinsehopen, och gubbarne stöna, såsom voro de gastkramade. När oväsendet Lyckas bäst och förtvifans ångest blir som allrastörst, då liknar Guds hus en röfvarku!a; ty den thordönssmattrande läsareapostelns vilda skrän har då borijagat båle hopp och friden ur sina döfvade åhörares hjertar, hvarest endast bor en hemsk tro på honom den Gudlöse; — ja, i sanning Gudlös; ty himmelens Gud, Han, som sjelf vår kärlekens, fridens och försoningens härold, på jorden, Han har hvarken lärt eller lefvat såsom de arga ) läsareapostlarne., :) Om de verkligt fromma. fastän också deras ilfver kan stundom gå nog längt, är här icke frigan. ——A a TIKEN