Aftonbladet – 20 januari 1842, sida 3

Riddarhuset vid sista riksdag vitsordade den ord ning hvarmed arbetet bedrefs och hvarvid H. E tll och med täcktes, om vi ej minnas orätt, in. bjuda den som behagade, att på stället taga ögnasigte de väl inredda skåpen med sina fack deri handlingarna sorteras, och hvilka äfven ärc rätt artiga, likasom hela den kolossala planen för arbetet är ganska grundlig; och huru lång det tills dato framskridit är oss äfven obekant. något officielt tillkännagifvande, till vägledning för omdömet och till grund för en probabilitetskalkyi i detta hänseende, har oss veterligt, ej blifvit offentliggjordt; men deremot ligger det aldeles klart, att Hr Krigsrådet eller numera Expeditions-chefen Forsberg, med de trägna göromål, som hans närvarande tjenst gifver honom, ganska litet eller intet kan binna att sjelf vidare lägga hand dervid. Dessutom kan med skäl förmodas, att i betraktande af den varsamhet och mogna besinning, som vid ett så grannlaga och dyrt arbetes utförande lära finnas oeftergifliga man kommer att äfven framgent iakitaga den, såsom det vill synas, hittills under arbetet följda vishetsregeln: festina lente, samt att man i en behörig afvägning emellan de båda motsatta elementerna af detta tankespråk, till en harmonisk samverkan söker den rätta medeivägen och juste-milieu-systemets svåra problem. Lyckligt vore det imediertid visserliger, om något slut i tidens fullbordan kunde emotses, och dertiill erforderliga utvägar vidtoges. Vi kunne i detta afseende icke underlåta att berätta en liten. anekdot, som för tillfället föll oss isinnet: I Skåne var för några och tjuge år sedan en rik possessionat, grefve T., som var ganska gästfri och derföre äfven ofta besöktes på sitt gods af unga militärer, hvilka uppehöllo sig, mådde väl och roade sig hos honom. En dag kommer fyra sådana ungherrar utresande till bonom i en Berlinare. Grefven tog sjelf emot dem, hälsade dem ett hjertligt välkommen och frågade em en stund huru länge han nu finge behålla dem hos sig. Härpå svarade de, att de ännu icke hade afgjori detta så nogs, men att de ämnat dröja der några dagar. Nu hade gubben sina egenheter, bland hvilka äfven var den, att han ville hafva allt noga bestämdt. När derföre tre eller fyra dagar voro gångna, förnyade han under förklarande af det nöje han erfor att hafva dem hos sig, sin fråga hur länge han fick behålla dem. — Jal i sanning, vi trifvas här så väl, sade den ene, att, om grefven tillåter, stadna vi här ännu några dagar. Oändligt kärt för mig, mine herrar, sade han; jag kan. aldrig hafva trefligare gäster. Men när åter nära en vecka hade förflutit, förde ban åter talet på, huru snart de ämnade resa. Jag hoppas, sade han, natt ingen af herrarne tror, att jag icke är högst smickrad och road af eder närvaro, men det torde ursäktas mig, att jag alltid har den svagheten att gerna vilja hafva en bestämd tid utsatt. Jag anhåller derföre, att herrarne äro så goda och sätta ut någon viss dag, till hvilken jag får nöjet behålla er; ju längre dess bättre; en minad, ett år, ja tre år, om j trifvens här, bara jag får det bestämdt. Historien förmäler, alt de unga herrarne derefter afreste inom kortare tid, än återstoden af den militära :författningssamlingen kan hinna redigeras, h vartill, enligt hvad ryktet vill påstå, ännu åtminstone en half mansålder, enligt vanlig räkning, skall vara erforderlig. les RO—X—XRRRRORS