Aftonbladet – 20 januari 1842, sida 3

Herr Anton vinkade åt mig och jag förstod honom. Glad af min egen framgång, tog jag Antons och Lovisas ringar och gick bort till dem. Men, 0 vel! de passade ej. Hans ring var alldeles för liten och hennes åter vida för stor. Så namntecknade och af guldsmed kontrasignerade de än äro, sade Anton, aså få de icke förthy göras om igen. Imedlertid, i närvaro af dessa mina värdigaste medarfvingar och anförvandter, fäster och trolofvar jag Anton Richard Dillman dig dygdäla jungfru Lovisa Rikkström och beseglar vårt förbund med denna ring af glödande rubin., Dillman gjorde mig derefter nöjaktig redo för sitt infall, att utgifva Anna för sin syster, och lugnet återkom så småningom i allas hjertan. Efter några minuters förlopp återkom notarien, jemte Hector och Eulalia. Notarien gick genast bort till sammets-etvit och öfverlemnade åt båda kusinerna deras ringar, hvilka de med en kyss vex!ade. cOch nu får jag,, sade Notarien, ahos herr doktorn, prosten och kyrkoherden,, hvilken under tiden inkommit, ci ödmjukhet, å min principals vägnar, anhålla och supplicera, det han täcktes med några, på religiös grund och botten hemtade ord, dessa, nu träffade öfverenskommelser och föreningar konoch affirmera! aJa, barn, svarade härtill den andlige, Gud är kärleken, glömmen det aldrig! bestämmas derföre alla edra tankar, ord och gerningar af kärleken, denna urkälla till allt godt, den långmodiga kärleken, den, der allting fördrager, så äro de ock af Gudi, och ni att med honom, det högsta måi för mensklig sträfvan. Besinnen detta och söken ömsesidigt att bereda varaktighet åt detta tillstånd, som är jordens paradis. Saktmod, försonlighet, flit och redlig öppen bjertlighet äro de fyra grundpelarne i kärlekens tempelbyggnad; men utan gudsfruktan är den att betrakta som en boning utan tak. Dock hvartill tjenar mångordighet, ty jag försäkrar er, att