Aftonbladet – 19 januari 1842, sida 3

(Införes på begäran.) En Insändare i Aftonbladet för den 47 dennes har anmärkt, att den bekante Breitfeldt synes hafva, genom sitt inspärrande i enskild cell, blifvit exalterad till den grad, att han sjelf börjar tro på sanningen af sina eljest otroliga uppgifter, angående ynglingen Rumstedts delaktighet uti Musikläraren Carlssons mord; och Ios. föreslår, att Breeitfeldt måtte, genom läsning af goda böcker och umgänge med någon välsinnad person, beredas tillfälle till dissipation i fängelset, hvaraf Ins. tror sig kunna påräkna cen annan och mera välgörande verkan,. Den, som nedskrifver detta, har med mycken uppmärksamhet följt Breitfeldtska ransakningen, och hyser -lika lifligt, som Ins., den önskan, att Breitfeldts ohyggliga anklagelse emot Rumstedt måtte af den förre återlagas, såsom helt och hållet uppdiktad. Huruvida imedlertid ett sådant resultat vinnes snarare, genom den af Ins. föreslagne åtgärd, än genom den behandling, domstolen låtit Breitfeldt undergå, derom kan likväl tvifvel uppstå. Att under en tid, då tron på trolldom var allmän, personer funnos, som sökte umgänge med djefvulen, och sedermera, af en uppskrämd inbillning, understödd af alla tortyrens rysligheter, förmåddes att på sig bekänna brott, hvilkas omöjlighet man nu anser vara ådagalagd, kan icke gerna vinna någon tillämplighet på den ifrågavarande ransakningen. Deremot bar nyare tidens erfarenhet vid flere tillfällen visat, att, om någensin. en förhärdad brottsling skall kunna bevekas till ånger ocb uppriktig bekännelse, är just det af en fullkömlig enslighet för honom uppkommande tvång, att öfverlemna sig åt sjelfbetraktelsen och omöjligheten, att genom någon förströelse undandraga sig samvetets straffande röst, det, i sådant afseende, verksammaste medlet. Att Breitfeldt icke atror på sina uppgifter, synes deraf, att han redan samma dag, den insända artikeln förekom, inför Kämnersrätten afgaf en alldeles ny och från bans förra utsago väsendtligen jafvikande berättelse, rörande mordets föröfvarde. Dessutom möter för den sednare, af Ins. föreslagne åtgärds vidtagande, den hufvudsakliga svårighet, att bland Rådbushäktets personal icke torde kunna uppsökas någon, som förtjenar namnet välsinnad: och, med undantag af fångpredikanten, som, i följd af sin embetspligt, måste tillbringa sin tid hos fångarne, lärer väl ingen annan vilja i häktet hålla Brei:feldt sällskap. Man tror sig till och med hafva skäl betvifla, att den aktningsvärde Ins. sjelf skulle kunna låta förmå sig dertill, om han af vederbörande aauktoriteter derom anmodades. —— iii en—