Aftonbladet – 19 januari 1842, sida 3

min oro tilltog med hvarje dag och min efiertanka började vakna; jag minnes att min afsigt redan började bli den, att slå alltsammans utur hågen, men då ville ödet, att just den enda menniska jag en längre tid varit skyldig en mindre penningesumma, om påföljande Måndagseftermiddagen kom och fordrade mig i temmeligen hetande uttryck; då såg jag ingen utväg till räddning öppen, och jagstadfästades i mitt förra beslut, då jag om aftonen samma deg uppgick till Carlsson, i afsigt att staffa mig nycklarna till bans bostad, men detta lyckades ej; för öfrigt tilldrog sig endast det sem jag sednast uppgaf inför domstolen. Dager derpå gick jag ned å Kungsholmen i afsigt att underrätta Ferdinand om att det ej lyckats mig erhålla några nycklar, då jag först inznick till handlanden Norberg, med hvilken jag var bekant; då jag en kort stund varit der, inxom äfven Ferdinand, troligen af en händelse, då Norherg ett ögonblick gick ut i boden yttrade jag: el går afton var jag till Carlsson. .Tyst, tyst! afbröt mig Ferdinand, följ med mig upp på min kammare: sedan, så få vi vidare talas vid. I detsamma kom Nordberg, åtföljd af Hr Börling, in uti kammaren, då Rumstedt. Norberg och Börling satte sig att spela whist, och då nå något sednare löjtnanten Walldau inkom, äfven han deri deltog. Jag har aldrig någongin varit road af spel, hvarföre jag blott såg på, och ifven satte mig att läsa i tragedien Stamfrun; sedan illdrog sig det som inför domstolen sanningsenligt blifvit upplyst. Då spelet blifvit slutadt, uppgingo jag och Börling på Ferdinands rum, och straxt efter nkom han sjelf; jag yttrade då obetänksamt: Nå, vad är det du vill? men vid en blick af Ferdinand hejdade jag mig genast och började tala om något ikgiltigt ämne. Snart derpå gick äfven Börling, men ag stannade; klockan kunde väl vara vid pass 40 på ifionen. Se så! sade Ferdinand, det var bra att van gick, nu få vi tala i fred; men nu skall jag skicka efter vin, inte behöfva vi sitta här och törta, vi kunna behöfva något att stärka 08s medn, då ag invände att det vore så sent på aftonen; men ån lyssnade ej derpå. utan yttrade blott: Det är letsamma, vin ska vi ha, då hen också skickade n karl efter sådant. Vi satte oss då framför eld;rasan, och jag omtalade då att jag varit till Carlson; detta dröjde någon stund. och straxt derefter com karlen tillbaka med vinet; vi begynte då tala m maskeraden, och Ferdinand framtog först då puferten; han lade den likväl genast ifrån sig och, i det jan bjöd mig vin, bad han mig sätta mig. Du har a ingen brådska, yttrade han sig, hvarjemte har ade sig af löjtnant Walldau blifvit underrättad om att rg tänkt låna pufferten af honom, Straxt derpå ttrade han sig: Men vet du hvad? jag har de här agarne tänkt på en sak. Hvad då på? frågade ag. Tror du inte, att om Carlsson mister sina enningar,, fortfor Rumstedt, han derför skall missinka oss, och säga det åt sinaxbekanta; det vore ist ett vackert spektakell —-Jo, jo! det är väl vöjligt dets, svarade jag; det vore en skam, den ig ej ville ha för allt i verlden. — Jå, inte jag ler.