Aftonbladet – 19 januari 1842, sida 2

när luftens ruskiga tröjor drypa. aMen vore deras tårar, som Frejas, af guld, kunde aNordens söner betala sin skula och behöfde ej så för penningar tråna, samt i diskonterna krångla och låna; utan blefve då lifvet blott lust och lek och molnen det uppresta bypothek, på hvilket en hvar hade rätt att lita, och när det var klart, så tog man på krita, som ännu ibland det på jorden sker, till dess det från skyn kom valuta ner, : och dukater, som Amors gyllene pilar, kommo klingande fram i susande ilar. Ja fick man i stället för vatten ibland blott hemta sig mjölk ifrån molnens land, så yfdes de pigor med mjölkbyttor ala och priset på kor månde snarligen falla, då kommo der kalfvar som stöpte ur säck, och tömde sin nektar ur å och ur bäck, de blefve så muntre, så trinde och fete vid ett så herrligt och närande bete, och i den rikes och fattiges tjell stodo god kalfstekar från morgon till qväll. Då såg man Wetternp och Roxen kladda hvarenda dag i den bästa grädda, och kaffssystrarna vältrade fram och skummade grädden af sjö och af damm: man kunde med ostmos och smör traktera, och ingen smörmickel fanns det mera. Men intet få vi af allt det der, ty regn nog vatten blir, som det är, Men hvarför det skall evinnerligt vara, det kunna ty värr vi ej rätt förklara, så framt ej skyarna fattat sma: för nykterhetens heliga sak och för en hvar, som har Just förtära, predika vattnets mustiga läraOch tyckes det derför bli uppenbart, hvarför vi ej unnas det minsta klart, en spiritus rector, så der emeilan, en smula solsken, som vankas sällan, en bit poetiskt i prosans stund, en gnista frihet På egen grund, ty bäst man väntar sig allt i draget. och vips så regnar det i förslaget: och kan man säga och det för SavD, att tiden sjelf är en vattuman: