Aftonbladet – 19 januari 1842, sida 2

(Insändt.) Fantasier öfver det långa höst-, vinteroch julregnet. Och molnen jemt genom luften rida, De fälla tårar båd små och strida och bära sig rätt som käringar åt, ty de höra ej. upp med sin eviga grät, fast det är något svårt att begripa hvarföre de så i evighet lipa; liksom lästes romaner båd dag och natt ech känslan deraf blef rent besatt och började både koka och flöda allt öfver kärlekens vedermöda; eller ock som studerades poesin, eller konsten att göra vatten af vin, och man råkade bli sensibel till sinnes allt öfver det myckna vatten, som finnes Gunås uti sången i våra dar, som liknas bäst vid ett vattukar. Man kan just derför ej säga vid brunnen der en gång äsnorna hängde med munnen, när Eleasar tog sig ett rus och släckte sin törst i Rebeckas krus, långt mindre vid karet i fordomtimma, i hvilket kung Fjolner ämnade simma, så qvick som en fisk, uti idel mjöd, men fick sig den mest glorvördiga död och drack med aborren en skål på botten till ljusan dag, den väldige drotten. Dock hvem som heldst det nu vara må, så äro molnen i synen grå, och menskorna jemt i bur månde krypa,