Aftonbladet – 18 januari 1842, sida 3

och med den påminnelsen om anstalters fogande för natten. Syskonsäng kunde nu mera ej komma i fråga; utan inqvarterades de båda fruntimren i styrmanskojen, under det Dillman och jag togo plats i en beqväm pi däck stående sufflettvagn, i hvilken vi sofvo under en renskinnsfäll, som furstar på ejderdun. Andra dagen mot middagen ankommo vi till Stockholm. Dillman gick att skaffa sig och Lovisa logis, och jag stannade qvar för att hålla Anna sällskap. Det var en känsla af beklämning, som intog mig vid tankan på alt jag nu var lemnad ensam med en varelse, som vid första anblicken gjort intryck på mitt sinne. Äfven bon tycktes ej vara riktigt väl till mods; men mig blef det alit tyngre och trängre kring hjertat, ju merjag betraktade det älskvärda väsende, som satt framför mig i hela rikedomen af en 48:årig skönhet. Jag kände, ack, jag kände djupt, att jag vid hennes sida skulle kunna genomlefva decennier utan att röna denna tomhet, som eljest är en nästan bestämd följeslagerska till vanan af ett dagligt umgänge med en och samma person. Men hon var en annans maka; detta nattblåa öga hade talat kärleksmysterier till en annan än mig, denna hand, så mjuk, så liten, så hvit, hade tryckt en annars än min; med ett ord, morgonångan af denna tjusande ros hade doftat för en annan än mig; och för mig var intet annat öfver än det hjertskakande ropet: aför seat! för sent! Och härtill kom nu att mitt spejande öga aldrig mellan de båda makarne upptäckt denna innerliga förtrolighet, detta äktenskapets frimureri i ögon och åtbörder som tyckes säga i medoch motgång: avi förstå hvarandra väll Var Dillmans kalla, torr-roliga väsende passande för denna qvinnas snart upptäckta förmåga a! en nästan svärmisk känsla, Jag kunde ej tre henne lycklig — hon kunde yglidrig vara det joch jag fick ej höja handep ens för beredande af hennes sällhet. Dess tankar intogo min sjä under sammanvarop med den sköna qvinnan