Aftonbladet – 18 januari 1842, sida 3

RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER. — Med Breufeldts bekännelse inför Kämnersrätten förliden gårdag förhåller sig i korthet som följer: Breitfeldt, som Rumera sitter i ljust rum, hade der börjat uppsätta en skriftlig berättelse om förloppet af gerningen, men ehuru han redan sammanskrifvit nära fem ark, ändock ej hunnit längre än till den tidpunkt, då, såsom han påstår, han med Rumstedt öfverlagt om gerningen. Det föregående af berättelsen innefattade en teckning af Breitfeldts barndom, uppfostran och anlag, slutande med den reflexionen, att han,som blifvit vand till vällefnad och att gifva fritt lopp åt sina böjelser, ej förmådde bära det behof och armod, hvari han slutligen råkat, utan att känna sig frestad att förbättra sina vilkor på andras bekostnad. Detta hade förmått bonom att villigt lyssna till Rumstedts förslager att sätta sig i besittning af Carlssons förmögenhet cch att slutligen äfven ingå på Rumstedts slutsais, att man ej med säkerhet kunde uiföra denna afsigt ntan att tillika rödja Carlsson ur vägen. Det är med öfverläggningarne härom som den skriftliga berättelsen slutar; det efterföljande bekände B. mundtligen inför protokollet. Enligt denna hekännelse skulle Rumstedt, som anskaffat pistolen, hafva den olyckliga aftonen sjelf hemtat B., och med en nyckel, hvars åtkomst B. ej kände, öppnat porten till den gård der Carlsson bodde. Der hade de funnit förstugudörren stängd, och derföre medelst små snöbollars kastande mot Carlssons fönster averterat sin ankomst och förmått honom att komma ned och insläppa dem. De uppgåfvo sitt ärende vara alt läsa Morianen, hvaraf Carlsson förskaffat sig ett exemplar. Medan B. läste deri och R. konverserade med Carlsson, hade denne slutligen insomnat. Då framtog R. pistolen och yttrade med en talande åtbörd, att då gerningen ändå skulle ske, vore nu det gynnande ögonblicket, medan Carlsson sof. Häraf hade B. blifvit gripen af förskräckelse, hållit R:s arm tillbaka, och sökt förmå honom afstå från sitt grymma uppsåt, men dervid mötts med det svaret, att om han (B.) vore rädd, kunde han begifva sig bort. B. rusade då genast på dörren, men hade ej hunnit långt ned i trappan innan han hörde skottet och dervid intogs af en dödlig ångest, som slutades dermed att R. nedkom med GCarlssons kläder m. m. Då de nedkommit på gatan, berättade R., att han, genom att ställa ljuset för nära Carlssons säng, kommit att påtända den, så att en eldsvåda sannolikt skulle utbrista; ömheten för husets värdinna förmådde då B. att, emot R:s afrådan och försök att hålla honom tillbaka, springa tillbaka på rummet och med vattenkannan släcka elden, och hade han dervid äfven öfvertygat sig, att Carlsson verkligen var död. Som man ser, åsyftar denna berättelse att framställa Breitfeldt såsom till gerningen förledd. Rättens ordförande fäste B:s uppmärksamhet på att denna åsyftning var uppenbar, men att om B. dermed haft för ändamål att beveka sina domare till ett mildare bedömande, hade han sannolikt missräknat sig, emedan man tvärtemot hans beräkning borde lägga honom till last, att han i sin bekännelse inflickat anklagelser root