Aftonbladet – 18 januari 1842, sida 1

NR Nn Diliman, landtbrukare, och hon der Anna Dill man, min — — Hon kränger för mycket åt styrbord, rulla öfver kettingen!s ljöd det från bjulhuset; och den lilla kettingvagnen drogs af två matroser öfver åt bagbordssidan, der vi samspråkande stodo, som nu tvingades att sluta vår diskurs, afbrutna ej mindre af kettingstransporten än af den kaffebjudande jungfrun. Fru eller jungfru Dillman, hvilketdera hade jag ännu ej kommit under fund med, satte sig på en kista och vi båda bredvid henne, en på hvardera sidan. Den tunga luften i förening med fartygets vaggande rörelser och morgontimman gaf oss alla tre kaffeaptit, hvarföre tystnad rådde tills denna var stillad. Antomny, sade nu fruntimret sättande bort koppen, tror du vi hinna fram i dag? Nej, dagen är för kort!) Gud, hvar skall jag då taga vägen i natt.s Sörj ej den gryende dagen förut! gnolade Anton, men tillade: du! naturligtvis stannar du hos mig, vi skola nog med tillbjelp af några filtar och en renhud få en rigtig fursilig hvilobädd här på däck. — Herr Theodor Book, får jag vara så näsvis och fråga om herrn har tagit salongsplais ? Nej! svarade jag, jag trodde vi skulle gå fram på dagen, hvarföre jag tagit däcksplats.p ,Godt inföll herr Anton, då bädda vi syskonsäng. Så du talar, Antony, afbröt honom Anna. Så jag talar, jal svarade denne, har sådant ej skett förr? På resor får man min själ ej vara prude, det skall jag säga henne, min lilla Åunax Anna sade ingenting vidare, jag kände att det var i sin ordning att jag yttrade något iörande förslaget. Jag tackar herr Ditflman för anbudet, men jag tror mig ej böra falla besvärlig, såde jag.