Aftonbladet – 18 januari 1842, sida 1

SAMHÄLLS-IDEER I MENNISKOSLÄGTETS SAGA, AF C. J. L. ALMQVIST. KAN-VÄLDETS URSPRUNG OCH BETYDELSE. (Forts. från AA 298, förl. år.) Enligt den åsigt, som vi bekänna, se vi i samhället en enbet, hvsruti alla individerna ingå med sina olika naturanlag och utveckla dem, utan att någotdera kränkes. Härutaf följer: 4) att enheten eller allas förening till sambälle för ingen del medför enformighet, enär alla medlemmarne lefva och utveckla sig efter sina lynnen rent; samt 2) att det ena sambället på jorden icke behöfver likna det andra, enär hvarj: är en organism af sina individer, de der kunna vara ganska olika emot menniskor i andra verldstrakter och på andra tider. Lägger mar beggedera tillsammans, så vill det säga, alt enformijheten, såsom princip, hvarken behöfver herrska inom ett samhälle, för sig taget, eller emellan alla samhällena. Enformighet kan till en del någonstädes uppstå, om många individer till sina naturer gå hvarann mycket nära; den uppkommer då med fribet och innehåller ingenting sakvidrigt; eljest kan den biott inträffa såsom verkan af våld. Samhälle, för att vara, fordrar emellertid nödvändigt enhet, medlemmarne emellan. Det stora består således uti att begripa, :buru enhet bland alla skiftande individer kan ega rum och hållas vid makt, utan att de våldföras eller tvingas till en enformighet, som icke är sann natur. Svaret ligger vid handen. Funnes icke hos menniskorna något allmänt, något hes alla lika giltigt så blefve en naturlig enhet dem emellan omöjlig: samhälle vore då overkställbart. Men en sådan finnes, emedan menniskerna äro af födelsen böjda för hvarandra, likasom utgångna ur en rot. Efter så är, kan samhälle gifvas. Allt hvilar nu på, att detta icke öfverstiger sina gränsor. Det eger att upprätthålla, försvara och göra till makt allt hvad Bom är det rent humana, det allmänna, det hos alla medlemmarne. giltiga. Derigenom utgör samhället en enhet, som är individernas naturlig2, sanna och organiska förening. Tilt bib-hålsande af dennoz öfoerenskomma alla, eller åtminstone säkert flertalet; och det största, det af historien mest vederlagda misstag består uti att tro medborgare-pluraliteten sätta sig emot hvad som gör allas gemensamma väl, eller sönderslita en så beskaffad förening. Om man frågar, hvarifrån samhället skall erhålla sin makt till medlemmarnes förenande, så svaras: samhället i denna mening är understödt af hvarenda medlem, cller åtminstone säkert af flertalet. Ty såsom blottbefattande sig med hvad i sanning utgör det hos alla gällande och gemensamma, ligger samhällets tillvaro i medlemmarnes sanna lif och intresse att upprätthålla: och det är omöjligt för dem att icke älska, skydda och utföra det, hvar och en på sitt ställe och efter sitt sätt. Det är först när samhället öfverstiger sina rätta gränser, som ådet kommer i strid med sina medlemmar. Sådant sker, antingen om det befattar sig med annat och mera, än hvad till det gemensamma hos individerna hörer (d. v. s. det rent humana hos dem); eller om det söker hålla enheten dem emellan vid makt på ett annat sätt och genom andra medel, än det naturliga: medlemmarnes egna öfverenskommelse. I det förra fallet blir samhället till väsendet, i det sednare till formen orätt. Det blir i samma mån kränkande och förhatligt för individerna: det ken icke upnehålla sig utan genom våld