Aftonbladet – 17 januari 1842, sida 2

mild svärmisk natursångare. På fältet, i skogen och bland blommorna sitter han som en kramsfogel och slår sina toner för bygdens tärnor; det är en innerlighet — en skön anklang af naturtoner i hans smäktande hjerta, och dessa toner utgjutas i de herrligaste sånger. Brodren Kiäckling har författat ett stycke, som han kallat Naturljud, som i sju och sjuttio sånger härmar alla de ljud, som kunna frambringas af lefvande varelser. Jag minnes blott första versen: Pilivink pink, pilivink! Hör sparfvens sång i lunden, Silisink, sink, silisink I helga månskensstunden. Ha ha! Ka ka! Hu hu! Ku ku! Af inga reglor bunden År foglens sång i lunden Pilivink, pilivink, pink pinkelipink. Det är knappt tänkbart, att på ett mera målande sätt teckna den fria friska naturen, sådan som den visar sig för den oförderfvade, svärmiska ynglingen. Hans skaldestycke passar sig bäst till sång. Utom bröderna Knotlander ech Käckling, bar jag en stor mängd andra i släptåg; men desse vilja vara anonyma, och jag kan derföre icke säga deras namn. Anonymiteten är någonting ganska bra, kan aldrig skada; men är alltid nyttig. Det är verkligen något löjligt att se unga författare strax utsätta sma namn. Det är ett bevis, att de vilja stå och falla med sitt opus, och att de icke allenast anse det för sitt lifs