sig fram på kronans landsväg i sand och sörja; nu far man som en ljungeld på jernvägar; fordomdags måste man skaffa sig körhandskar och piska; nu far man verlden omkring i glacehandskar och med cigarr i munnen; med ett ord: allt går som man säger lättvindigt, för sig, utan bråk och besvär. Äfven på lyckans stigar är förhållandet lika. Betraktar man forntiden, så måste litet hvar genom arbete och duglighet söka komma fram pa lyckans och ärans väg; man förundrar sig öfver att sjeifva den tidens förnäme ofta nog arbetat rätt sörsvarligt innan och sedan de blifvit det. Nu är allt annorlunda. Man har nu så kallade lokomotiver eller framdragare, vid hvilka man fäster sitt fordon, och rutsch bär det åstad. På jernvägarne är det den så kallade ångvagnen med sin rykande skorsten, som gir före oeh drar de öfrige; på lyckans bana är det åter en excellens, någon regementschbef, eller helt enkelt ena ryttmästare, som är sjelfva lokomotivet, och annat folk utgör trängen. På detta sätt fortsläpas man till ära och lycka, utan att behöfva annat. än att 1:0 hänga sig fast vid någon framdragare och 2:o följa med. Detta är den så kallade rekommendationspaketen, som dagligen far åstad äfven med tomma vagnar. Men för att komma till ämnet. Inom :liiteraturena gäller samma Jag och der äro så kallade celebritetslokomotiver för de så kallade lofvande anlagen, som bänga sig fast vid en sådan och rulla liksom de, nemligen med lånad kraft. Jag har, alltsedan jag kommit in i det der verket, blifvit en litierär notabilitet och har nu en hel träng af gryende talanger, i mina spår;