det är jag Jeremias Pfefferkorn, som är sjeliv: lokomotivet, som drar med mig alla de der pyss lirgarne, en kommande tids heroer. Författarskapet är en sorts sjukdom (smitto sam måtte hon vara) hvars första kännetecke: år en häftig och ihållande skrifklåda. Den ung mannen, som angripes af detta onda, skrifve och måste skrifva sent och bittida, och sjukdo men lindras endast då han uttömt ett helt bläck: born. Hans högsta önskan är nu att bli tryckt och ham börjar då att expektorera sig i små små häften vid jal och nyår, ett tempel för sång gudinnorna, der ynglingarne hänga sina ex vo totaflor till allmänt åskådande och såsom bildligs föreställningar af deras litterära barnsjukdomar Ett sådant sällskap bar jag i släptåg och de kostar inga mödor att dra det fram på den jem na vägen. Det är nemligen ganska lätt utaf sij och väger obetydligt för närvarande; men de var sig väl Mina klienter äro alla unge män och hafvs ej bestämt sin genre; de probera på alla genrel och lyckas väl slutligen i någon. Den mest Jofvande talangen är brodren Knot: iander; en liten, kort och undersätsig man mer krusiga polisonger, svart ståndhalsduk, och son för öfrigt är i något verk; han har försökt sic i åtskilligt, men lyckats bäst i den didaktiska genren. Det är troligt, att han med tiden kommer att intaga ett högt rum bland vira författare; dessutom är han flitig, plåttrar och skrifvel dagen i ända och har tagit till valspråk: Nulla dies sine linea. Han är grundelig och föraktar derföre alla tillfällighetsstycken; och jag är öfvertygad, att om hela menniskoslägtet dog ipe: