JUR SEKTER PFEFFERKORNS MEMOIRER. IV. MINA KLIENTER. Det ör riktigt löjligt att läsa en bok från 1700talet. Nästan på hvarje sida får man se, att detta årbundrade var upplysningens; det är löjligt, säger jag; ty huru råa och dumma voro ej menniskorna den tiden mot nu. Nej, tack! Nittonde århundradet är den veritabla upplysninsens tid; vetenskaperna gå med pjättesteg) framåt; skaldekonrsten har en föryngrad och skönare gestalt, och skalder vexa nu så allmänt som pstatis. Beggze voro lika rara i det förra århundradet; den tiden skref salig Lafonteine sina romaner, som blott passa för nervsjuka mamseller nu för tiden, och knappt för dem; nu åter hafva vi den gudomlige Victor Hugo med sina norrska menniskoätare och herr Souh med scener från slagtarhuset och fängelset; det är annat tyg det. Vår tid käns ej vid dessa tårar och dessa könslor, som förr ansågos för bra — nej bevars, det skall vara blod, det skall vara kroppsligt lidande; romanens hjelte skall halshuggas eller mörda eller få fyrtio par spö; då kan publiken fatta saken. Detta är att skrifva naturligt, lifligt och hänförande. Att blott framställa en hederlig menniska är högst platt: dygden nu för tiden är så allmän, att man är alldeles upptråkad af hederligt folk, och det är en verklig delis at! i en bok få reda På någon riktigt tukthusmäs. sig krabat, som kan blifva föremål för vår tids sympatier. Bland andra vår tids stora företräden hör ati göra genvägar. Fordomdags måste man tråk