skulle tro, att det var en äfventyrare, en upprorsstiftare. Såsom sådan skulle de låta honom försmäkta i bojor eller falta uuder bilan. Berthas råd var imediertid att man sände ett bud till Dalarna, till afkomlingarna af de hjeltar, hvilkas tapperhet öfverallt var känd och beundrad. Desse skulle snart gå man ur huse, och såsom de på tronen upphöjt Gustaf Wasa, hvilken likväl ej var en konungason, stulle de så mycket heldre göra detsamma åt sonen til! en kung, som de älskat, som ofta uppehådit sig hos dem, deltagit i deras samqväm och slösat välgerningar öfver deras bygder. Denne kung.son sje:f vore, så alt säga, deras lite i flärdlösa seder, dygder och hjeltemod. Han var dessutom ännu landets ende rättmätige herre och hade genom sina storverk gjort svenska nationen känd ötver hela veriden såsom ett folk af idel hjeltar. Bertha talade med en vätalighet, som gjorde djupt istryck på den lilla församlingen. De begynte öfveriägga, Och besutet bief att de skulle anropa Dalkarlarna om hjelp. En skrifkunnig och dristig man i hopen itog sig värfvet alt resa till Dalarna, och Bertha uppsaite det bref, som han skule uppläsa vid Leksands och Mora kyrkor, dessa minnesvärda ställen i Wasas historia. Budet afgick, och historien berättar, alt brefvet verklisen blef uppläst vid flera sockenstämmor i Dalarna. Flera veckor hade imedlertid förflutit och sommaren var långt framskriden, då Bertha en dag begifvit sig till påterseeudets, ek, såsom hon kallade den och icke ville antaga, att afskedets vore en rättare benöimning. Hon blickade oroligt utåt vägen, ty hvarken ifrån Dalarna hade hon erhållit någon underrättelse, ej heller ifrån Stockholm, dit hon affärdat den trogne soldaten så snart hon fått veta att man ditfört hennes hjelte och en kommission blifvit nedsatt fö