Aftonbladet – 13 januari 1842, sida 3

ver blott nedskrifva det första bästa, som faller ei in. — Vi skola se till, vi skola se till, svarade Rossini. — Annu ett ord, tillade f garen, jag betaler er kontant tolftusen francs för era romanser, utan att hafva sett dem. — Nej svarade den egensinnige tonsättaren. Mon, plötsligt fallande på en annan ide, sade han: Nåväl, tolftusen francs; handela är uppgjord., Rossini tog sin hatt, gick ut och skred hastigt öfver bulevarderna. Nägra steg från boden, som han nyss lemnat, möite ban Lablache. God dag, meöstro. sade den berömde bassårgaren. — God dag, Lahleche, vill ni följa mod mig till Italienska operan ? — Rätt gorna. — De beggo vännerna fortsatte sin gång. Rossini gick, fördjupad i tanker, ständig: i zigzag, hvaråt hans kamrat skrattade rätt godt. Då de inträdde i Italienska operans dåvarande direktörs, Hr Severinis, salong, fann Rossini på borde: ett album, hyari han skrifvit en romans. — Hvarför har ni icke gifvit ut denna romans, stro? frägada Lablache, — pJag skref den ät madam Malibran. Detta album tillhör henne, och jag har icke kommit ihåg det; men ni ga! mig en god ide. Min förliggare begär tolf rorasnser af mig; om jag skulle gifva honom alla dem, som jag skrifvit i mina vänners album ? — Deci gjorde ni rätt klokt, men det blir svårt ait samla de spridda manuskripterna menade Labiache. — Hvyarföre skuile de vara så spridda ? frågade Rossini. — Ty ni har vänner i Tyskland, England, Italien — i verldens alla ändar,, svarade Lablache. — Leende strök Rossici smickrearen öfver ansigtet med pennan och sade derpå: Jag beböfver icke manuskripterna, ty jag kommer nog ihäg nvad jag skrifvit. Här skall ni få se. Rossini tog ett ark notpapper och började att, i den förvånade sångarens åsyn, skrifva de tolf romanserna, hvilka äro allmänt bekenta under titela Soirges musicales. Samma afton betalade den iycklige förläggaren tolftusen francs ät kompositören, — Följande dagen berättade Italienaren Fabiani i postvagnen, som gick till Marseille, att en af hans landsmän skänkt bonom en betydlig penningsumma till resekostnadernas bestridande. Då en af de resande frågade, hvem som var hans välgörare, svarade den fordne sångaren helt naivt: Jag törs icke säga det; herr Rossini har förbjudit mig det.