— ÅNEEDOTER OM ROSSINI. Den berömda operan Wilbelm Te!l komponerades al Rossini på ett sätt, som få torde känne. Han skref partituref på en Hr Aguados landtegendom. Medan man om aftnarne spelade eler dansade i salongen, gick Rossini af och an ibland gästerna, ständigt gnolande på ett nytt motiv för sig sjelf. — Angående hans f tasis utomordentliga fruktbarhet, berättas ett dr som gör heder både åt tonsättarens talang och karakter: En vacker höstdag 1833 spatserade Rossini på en af bulevarderne i Paris, då ban mötte en Ita. licnare, vid namn Fabiani, hvilken, ehuru knappt 30 år gammal, var helt och hållet förstörd af utsväfar. Rossini hade blifvit bekant med den olycke i Neapel, der ban varit operans andre tenor. sFörbarma er öfver miz, meöstro,, sade Fabiani till honom; jag her en skilling, och kan icke komma tillbaka till Italien. — Jaså, Bi liderlige krabat, och huru ör det med er röst?o — Den äl helt och hillet förlorad. — Dot är följden af eri rucklando Och utsväfvande lefnadssätt. Den, som vill sjunga, måste lefva måttligt och dricka vin och vatten. Huru mycket behkölfver ni, för att komma kem ?, — Mycket, signor. — Söäg ut! — Fem hundra frants — För f-n; jag ville icke gorna taga ut något hos min ba sade Rossini; men det gör ingen ; kom hem till mig i morgon bittida i mitt bus, hör nit — Hialienaren gjorde ec em bugn bh sprang bort i glädjen, meda itankful räddo isin förläggares bod. Xerr j, sade deamo till honom, jag måste bedjs något; ville ni hafva godbeten bifalla min 2?, — N3, hur låter den? — Jag behöfver toll romanser: vill ni skrifva dem åt mig?) — Tol romanser, min bäste, det är ju ett holt album,, svarade Rossini. Jag kan icke; jag arbetar icke för närvarande och vill icke arbeta. — Det är ej något arbete för er, svarade förläggaren. Ni behöf