Aftonbladet – 13 januari 1842, sida 1

mm —— Åh FF)GG AA 7 q,4— — sig om det smala lifvet, med en rad blanka knappar igenknäppta till halsen. Kit gult lädergehäng, ganska bredt, uppbar en lång värja, jemte ett par elghudshandskar instuckna der. Men mer än allt detta, vexten och utseendet voro äfven Carl den toiftes. På den höga pannan voro de glesa håren uppstrukna. Dock ansigtet var icke så friskt och öppet som fordom, utan blekt och dystert; och det blå ögat, något insjunket, glänste såsom af feberglöd, i det han betraktade den häpne soldaten. Denne stödde imedlertid händerna mot bordet och lät blicken halka ned ifrån den fruktade gestalten. Åh, jag drömmer, sade han nu med hufvudet lutadt emot bröstet. Nattvsket har angripit min bjerna; det är en synvilla, mina egna ritningar på väggen, ingenting annat. Han suuggade sig i ögenen och blickade upp; men den underbara gästen stod verkligen qvar med slänsande ögon. Nei, jag drömmer icke... Gud vare mig rådig!, stammade han och reste sig upp. När cungen lefde, skulle jag följt honom i döden; ru, då ban är gången hädan, kan jag endast bedja för hans själ.n Hemta dig, var manhaftig och knäpp ej hänlerna samman som en spökrädd gummal, sade sjelten med mildare röst. Ser du ej den mörsa skugga jag kastar i rummet. Besinna dig, indarna hafva ej några skuggor... Ah, kunsarne böra icke heller hafva dem. Ja, det skall lerföre en gång blifva ljust omkring mig, icke vf blixtrande vapen, utan af fridens och rättvisans gloria kring min panna... Men gif mig lin hand, skall du erfara, att jag består af kött eh blod, liksom du. Slå derföre till, kamrat! Carolinen krusade något härför, som man säser, drog sig tvänne gånger tillbaks, men lade Jutligen, mycket försigtigt, sina beckiga fingrar den ädla bjeitehanden, som räcktes honom, och öfvertygades nu af en varm bandtryckning,