En man inträdde. Han var reslig till vexten, öfver trenne alnar lång, ech axelbred, höjd i en gammal ryttarekappa och med en siokig hatt, nedtryckt i pannan. Han gick fram till skoflickarens bord, der han stannade och betraktade honom tigande, efter ea lätt nickmng på bul. vudet. Denna stumhet behagade ej virden, som gerr ville utbyta ett vänligt god afion med sin Gäst Han såg på bonom otåligt, blickade sedan på sitt arbete, men då tystnaden fortfor, satte ban sylen i den sko han lappade, putsade Jjuset än en gång och fäste en lång blick på den tyste mannen. Guds fred, kamratl utbrast han. Du är i sanning munter och tystlåten, såsom studenterne plä säga. Hvarföre helsar du hiott med en nickning och ej med Ort? Att döma af din Jösen, trodde jag du kom för at glsmiaa Med mig om den kära tiden. Säg, kanrer du mig? Ku!a heter jag, och en kula hoppares jag en dag skulis bli min bane, men det blef i ställe min boning, ty hvad är detta usla ruckle anzuat än en kula? He he bil Du är glad och oförskiäckt, mn vän, inföll främlingen. Det är just en sidan man jeg söker. : Du vili min tro ba din stöfvel lagsd? gode den språksamme skoflickaren. Tog hit; let skali ske, om det ock vore Curl den tolfies ocen stöfvel, som han en gång wille sända hem i regeringen. Den behöfde då min I vara styf i kragen. Rätt sål återtog gästen. Men för tin fatbeklädnad har jag redan sörjt; det ar deremot en bufvudbonad du stall hjetpz ati steifa mig. Äfven med det kan jag tjenz; tam till mig i morgon på en kenna öl ... och Uusat? brygger det godt; icke sanntil ... dv skalt då få er försvarlig florshufva, det lofvar jar. År väl du en äkta Carolin vch talar om