Aftonbladet – 12 januari 1842, sida 2

VRETA OM REPRESENTATIONSVALEN 1 NORGE; ågot att tänka på äfven på denna sidan fjällen. I samma mån som vi här i Sverge komma järmare den tidpunkt då nationers stora angeägenhet, representationsfrågan, skall slutligen sröfvas och afgöras, i samma mån måste det äfven blifva angeläget och intressant att närmare aga kännedom om hvad i detta afseende redan innes hos våra grannar, Norrmännen, samt hvad le tänka om sina inrättningar. Vi hafve dessatom ofta haft tillfälle se uti den Norska pres-sen artiklar öfver deras statsförhållanden, utmärkta af en klarhet och logisk styrka i räsonnemanget, som skulle hedra äfven de bista Enselska eller Fransyska tidskrifter, och serdeles hafva flera sådana nu förekommit med afseende på instundande Storthing. Det är en sådan artikel, som vi i dag meddela ur Christiansandsposten. Den handlar om de förändringar i Norska valsystemet, som kunde innehålla den största möj liga garanti för att nationalrepresentationen skulle framgå utur nationens allmänna vilja, m. MP, som är förtjent af uppmärksamhet. Det är i synnerhet tvenne föremål, som författaren af nämnde artikel haft för ögonen vid frågan om reformen i valsystemet, nemligen: 4) att en hvar medborgare, som har de qualifikationer grundlagen erfordrar för valbarhet till nationalrepresentant blefve valbar för hela landet och icke endast, såsom nu är fallet, för den serskilda kommur, der han utöfvar sin rösträttighet; och 2) att direkta val trädde i stället för indirekta; inom städerna. Författaren yttrar, att det ännu är omöjligt, att begagna det direkta valsättet å landet; ehuru han anser att representationsrättigheten, utan att ett sådant valsätt är genomfördt så väl för stad som land, aldrig kan blifva en verklighet och allmänna andan aldrig vakna till fullt lif, innan hvarje medborgare är genomträngd af den känslan, att han utöfvar inflytelse på landets offentliga styrelse, samt är ett verkande hjul i statsmachinen: icke endast em lekboll eller ett redskap i de mäktiges händer. Han befarar att så väl lokala förhållanden, som folkbildningens låga ståndpunkt ännu hindra landsbygdens invånare att välja direkt till representant, eller utan att valmanskorporationer der finnas; men han tror, att, om en sådan hufvudreform infördes för städerna, skulle den förminska, om ej helt och hållet häfva, de brister, som nu vidlåda valsättet. Han framställer de sannolika följderna deraf i följande ordalag: I det politiska omyndighetseller, om vi så få kalla det, oskyldighets-tillståndet, hvaruti Norge under årbundraden befunnit sig, kan man hufvudsakligen söka anledningen till den blyghet och återhållsamhet, hvarmed Norrmännen beträda en offentliga täflings-banan. -Denna skygghet att framträda offentligt har i synnerhet visat sig i tvänne fail, nemligen i begagnandet af. tryckfriheten och i storthingsvalen. Det har ansetts snart sagdt opassande för en embetsman, att genom tidningar och tidskrifter uttala sin öfvertygelse om offentliga angelägenheter, med sitt namns utsättande, och tryck-pressen har således icke ännu kunnat gjöra den nytta som den eljest förmått. Detta förhållande har väl nu börjat förändras; äfven embetsmännen hafva insett sin pligt att söka verka för den goda saken; men ännu är blygsamheten icke öfvervunnen, i synnerhet i de mindre städerna, och ännu fattas mycket för att pressen må uppnå den inflytelse, som den i andra konstitutionella länder utöfvar. Det är äfven samma känsla, som gjort sig gällande vid folkvalen, och sem onekligen äfven underhållits genom sjelfva valsystemet. Det är nemligen uppenbart, att den närvarande val-lagen ännu bibehåller det