Aftonbladet – 11 januari 1842, sida 3

tystnad åt den religiösa misshälligheten; ho: skall visserligen aldrig göra slut på de serskild jtrosbekännelsernas och meningarnes kamp, mel hon kan genom presterskapets grundligare bild ning och massornas bättre, mindre ensidiga, un dervisning motarbeta så råa utbrott af intole ransen, soma de, hvilka förefallit i Skottland. detta hänseende kar England ännu mycket at göra, och dess undervisnings-anstalter stå si mycket längre tillbaka, som fanatismen till oct med träder hämmande i vägen för en friar bildning. (Forts. följer.) ETT INTRESSANT BIDRAG TILL BIi DRAGEN. Vi nämnde för en kort tid sedan i förbigåen. de, vid anmälan om tredje häftet af tidskrifter Frey, om en derstädes förekommande artikel an. gående Adelskapets upphäfvande i Nzsrge, af Wiln Tham. Denna artikel förtjenar att betraktas närmare. Den är helt kort — endast 49 oktafsidor och består af en den aldraenklaste oct oskyldigaste berättelse dels om Adelskapets upp: komst och dess åtföljande privilegier, dels oct förnäraligast, om huru det tillgick med förhandlingarne om dess afskaffande efter Norges sjelf ständighetsförklaring samt föreningen med Sverge och hvad uti detta ämne passerat på de serskilda Storthingen samt de båda Statsmakternasskriftvexlingar derom. . Författaren har icke dervid fogat något slags opinionsyttring. Häraf har också härledt sig, att artikeln blifvit uti tidningar af alla färger omtalad med ett erkännande. som den förtjenar i egenskap af en kort och rätt krönika öfver allt det väsendtliga som man behöfver veta om denna sak, för att deröfver ega en klar öfversigt, men också ingenting mera. Men det märkliga är, att den servila pressen, då den jemväl bidragit att framhålla och rekommendera denna berättelse hos alimänheten, icke observerat, hurusom de af författaren hör framhållna facta, biotta och nakna facta, tillika lemna Läsaren den mest åskådliga skildring af det förhållande, hvari systemet och dess anda redan ifrån början af föreningen stått till Norges fria ech demokratiska statsinrättning. Det är, sedan man läst denna berättelse, icke möjligt att längre göra sig ett ögenblicks illusion i detta afseende. Utgifvandet af denna resymå är derföre af stort intresse, icke blott för Norrmännen sjelfve just nu, vid ett instundande Storthing, då de derigenom få ett tillfälle att påminna sig åtskilligt, som kanske eljest hade fallit ur minnet i afseende på Styrelsens konseqvent följda politik, utan äfven för oss Svenskar, till jemförelse med hvad vi sett inom vårt eget land, och till fullständigande af tablåen öfver de sista 30 årens händelser inom de Skandinaviska rikena. Vi tro derföre äfven, att några populära kommentarier öfver meranärmnde artikel jemte ett kort sammandrag af dess innehåll skall med nöje inhemtas af detta blads läsare. Författaren börjar med att visa länsadelns uppkomst i Norge under Unionstiden och dess olika öden intill år 4649, hvilket vi dock här förbigå såsom mindre väsendtligt. Sistnämnde år erhöll denna adel sina första egentliga privilegier, hvilka ytterligare förstärktes åren 4674 och 4687. Man kan göra sig ett begrepp om egenskapen af de feodalrättigheter, som härvid försikrades åt den högre adeln, genom blotta förteckningen på de förmåner, som genem dessa författningar tillerkändes densamma. Sålunda uppräknar författaren hurusom Grefvar och Baroner, med föga skilnad, hade för sin egendom, utom åtskilligt annat, rätt att tillsätta prest om bäften al tiondegifvarne lydde under gedset; rält att tillsätta domare i lägre instansen för grefskapet eller baroniet, (birkerätt); skatteoch tiondefrihet för hufvudgården och en del underlydande gods; jagtoch fiskesamt vrakrälttishet; Hals och Haand med sigt och sagefald öfver underhafvande, hvarmed förstods rättigheten att arrestera, döma och straffa förbrytare på sitt område och uppbära deraf inflytande böter; rält att förvalta en del af amtmannabefattningen, såsom att sjelfve uppbära och inlefverera alla kontributioner, att föreslå civila embetsmän inom distriktet m. m., och slutligen,