Aftonbladet – 11 januari 1842, sida 1

honom den minsta nytta; utan snarare-ör honom till hinders.n ! Har aldr:g hört talas om något dylikt i hela mina lefnad!, utropade m:rs Bloss. Då är han värre deran än jag Ja vasserra! svarade m:rs Tibbs; putom all fråga, Detta sade hon med fullt allvar, ty sviskonpelisens omfång bevisade tydligt, att m:rs Bloss i intet fall var plågad af mer Gablers åkomma. Ni har rigtigt retat min nyfikenhet, sade m:rs Bloss, under det hon steg upp för att begifva sig derifrån; jag längtar rigtigt att se honom., Han kommer vanligtvis hit ned en gång i veckan,, svarade m:rs Tibbs; jag är säker på att ni får se honom om söndsg, Med detta hugnande löfte fick m:rs Bloss för närvarande åtnöja sig. Hon begaf sig derpå långsamt ned utför trapporna, talande om sina krämpor under kela vägen; m:rs Tibbs följde henne ned, betygande sitt deltagande vid nästan hvarje trappsteg. James (mycket sotig i ansigtet, ty ban höll just på att skura knifvarne) skumpade uppför kökstrappan och öppnade porten; hvåruppå m:rs Bloss efter eit ömsesidigt afskedstagande, maklig, aftågade nedåt den beskuggade sidan af gatan. Det är nästan öfverflödigt att tillägga, att den dame vi nyss följde ut genom porten och som de tvenne pigorna togo i ögonsigte från ettfönster i andra våningen, vär högst simpel; obiidad och sjelfvisk. Hennes aflidne kära hälft hade varit en ryktbar korkskärare, i hvilken egenskap han hade samlat en anständig förmözenhet. Han bade ej baft någon annan slägting än en hrorsson och ingen annan vän än sin kokerska. Den förre hade en vacker dag den oförskärtdheten att bedja konom om ett lån af femton puad, och till hämd derför gifte hån sig med den sednare följande dagen; han gjorde genast derefter sitt testamente, hvaruti ban gaf luft åt en rättvis