Aftonbladet – 8 januari 1842, sida 3

häfvande af spanmåilslagarne, skulle nedtryck: priserna på alla artiklar och statsskulden sedar bli en odräglig börda, denna farhåga förekommer oss temligen öfverflödig, ty om man antager medeipriset på den främmande spanmilen endast till 40 skil. pr quarter, så stiger den likväl genom utskeppniogs-kostnaden till 350 skil., och vid ett sådant pris behöfver man ingenting frukta. Vida mera grund har en annan farhiga, att genom spanrmils-lagarnas upphäfvande äfventyras den nuvavande adelns bestånd. En stor del deraf — många påstå ända till två tredjedelar — är ruinerad, och uppehåller sig endast genom de ofantliga arrendena, som de nu uppbära af sina gods. Faller denna inkomst endast en tredjeeller fjerdedel, så äro desse helt och hållet ruinerade. Ett allmänt och betydligt fall i arrendet är visserligen icke att befara, då den oerhörda förbrukningen i sådana städer som London, Liverpool, Birmingham m. fl. försäkrar den närliggande landsbygden om tillräckligt god afsättning; men det värsta är, att det onaturligt höga hvetpriset förmått flere godsegare att odla hvete på trakter, som äro föga dugliga dertill; det kan således endast produceras med stor kostnad, slår ofta felt, och blott det öfverdrifna priset gör således att odlingen lönar sig. Men all produktivitet har likväl ett visst mått, som mad all möda och konst ej kan öfverstigas, och det är säkert, att den. forcerade hvete-kulturen i England måste betydligt modifieras, så snart främmande hvete får fritt införas. Landet i allmänhet kan endast vinna vid att en så tillkonstlad kultur minskas, men de närvarande innehafvarne måste nödvändigt förlora. En sådan förändring tyckes redan hafva försiggått i Irland; ty då utskeppningen från Irland till England knappt kostar mindre än den från Tyskland till England, och det Irländska hvetet således genom transporten fördyras 8 tili 40 shill. innan de! kan komma till engelska marknaden, så har man i Irland börjat odla den med klimatet mera öfverensstämmande hafran, så att då fordom 609,000 quarter hvete och blott föga hafra fördes till England, ditskiekar Irland nu öfver ea million quarter hafra och icke sjeltedelen af den fordna qvantiteten hvete. Af detta exempel inser man tydligt hvilken stor förändring äfven förestår England så snart spanmålslagarne afskaffis, och huru en stor del af den nuvarande adeln skall öfverstå denna krisis, är en fråga, som icke är lätt att besvara. (Forts. följer.)