Aftonbladet – 8 januari 1842, sida 3

— De norska tidningarna bafva nu på en tid i sina ledande artiklar varit ovanligt intres ne och vi skole vid tillfälle återgifva ett och sr nat deraf. Sista numret af Christiansandsposten innehåller dels, med anledning af Storthingets öppnande, dels med anledning af Konungens tilltänkta ankomst, en teckning, som, ehuru på sina ställen nog grofkornig, likväl är anmärkningsvärd, såsom bevis på en existerande opinion, att embetsmannahierarkien i Norge trycker för mycket på det hela. Den lyder så: De Kongl. throntalen berätta oss i allmänhet om staternas uppkomst, det tilltagande välståndet, de ringa skatterna, folkens framsteg i kultur, välstånd, och Gud vet allt hvad hofvets fjeskiga heundrare vid dylika tillfällen sammansmörja till löfsång åt den smorde. Verkligheten ser likväl annorlunda ut. Nationen är alldeles icke rik, fastän statens öfverhufvud ordentligt utbekommer sitt apenage, ministrarna sina löner och taffelpenningar, och statskassan folkets svett. För det att legda rimsnidere sjunga te deum på de till måltider och kanonskott helgade degar, samt tala nonsens i dålig latin och svensk-norska, är folket icke upplyst; och bonden, -köpstadsborgaren, känner icke bördan af-de direkta och indirekta skatter nu, mindre än under dönska väldet, då embetsaristokratien var ett embryo, hvilket nu uppväxt till evt fullgånget — missfoster. Det är påståendet härom, som man lagt Morgenbladet till last och äfven oss. Man vill inbilla sig sjelf och andra, att det är öfverdrift, klagan utan skäl, då vi visa fram den sidan af våra många betänkliga förhållanden i stad och land. Man vill ej att Konungen skall veta, att hufvudstadens handelsstånd är en korporation, som balanserar på en synålsspets och som en vindflägt från Hamburg kan blåsa öfverända. Man vill ej att Konungen skall höra talas om, att bonden i en stor del ar Christianias uppland, till följd af den svåra konjunkturen för trähandeln, är i den beklagansvärdaste ställning. Det yttre skenet skall betäcka ellt. En härskara af embetsmän och hofpensionister skall bilda intågets förtrupp. och de många igenstängda krambodarna och öfvergifna hendelsmaogasinerna skola behängas med kulörta lampor och blomsterfestoner, allt fabriceradt i fång-verkstäderna — hvilka snart utgöra vår enda industri — för att maskera armodet. En uppkommen leverantör, med en demonstration i handen och en anvisning på statskassan j fickan, med en skara af åkare, bränvinsadvokater, skuldfordringsombud och exekutionsbetjenter, kan då blifva en passande final till komedien eller ram till teflan. Ett sådant intåg passar väl! ej rätt tilljsamman med throntalet, men så mycket bättre till siällninear och förhåidanden, sådana de äro, utan