Aftonbladet – 8 januari 1842, sida 3

att vi (derföre vilje säga, att skulden härtill ligger hos en eller flera af statsmakterna. Hvartill då denna dumma norskhet, i förbindelse med konservatismens beställsamhet, som förbjuder erkännandet af att mycket inom oss inbjuder till de allvarligaste betraktelser och de kraftigaste handtag, i stället att jjubilera vid en så obetydlig tillfällighet, hvarvid ingen anledning till jubel finnes för sjelfständige, tänkande och frie medborgare. Att Konungen vill besöka Norge, ken väl egentligen icke betraktas såsom någon för nationen vigtig tilldragelse. Monarkens höga ålder, hans obekantskap med folkets seder och vanor, men framför allt hans oförmögenhet att uppfatta de klagomål, som framföras till honom på landets språk, gör den goda verkan af en sådan resa något problematisk, medan just samma orsaker, i andra bänseenden, kunna blifva högst betänkliga till sina följder. Vi vilje icke härmed säga, att Hans Moj:ts närvaro under Storthinget skulle vara så synnerligen farlig, eller lemna anledning till fruktan, att sinnena i solens närhet skulle förlora en del af sir ahårdhet. Vi antaga, att Norges representanter — ehuru vi nog veta, att många antaga det motsatta — under deras ansvarsfulla och mödosamma kall hafva landets sanna behof för ögonen, men icke embeten, ordnar, penninglön eller andra nådeoch gunstbevis. Hvarföre skulle vi då ängslas öfver Konungens ankomst, om ej för den temligen ängsliga tankan, alt en 80:årig gubbe, midt i vintern, vågar företaga en så lång resa. En annan sak ar, om det skulle befinnas, att folkrepresentanten, , efter en privataudiens, ändrar kulör, sntager hofvets färger, och för en usel bandstump förnekar de grundsatser, som förut förskaffat honom aktning och förtroende. Öfver honom skulle vi beklaga oss: icke öfver Konungen. Han sielf skulle säkert, om ett sådant tillfälle inträffade, förakta öfverlöparen lika så djupt, som folket skill förakta sitt otrogna, snikna ombud. Lit dem för öfrigt, i Herrans namn, gå till taffel och cour, till kammarspisning och hofbal, till audienser hos Grefre Brabe eller Hr Lövenskjold, med ell den barnslighetens ståt, som ligger i eit hofiivre och i en orden eller två, på hvilket allt den sanna förtjensten ser med ömkan, och som i våra dagar är en ej ovanlig stämpel på dumhet, låghet cck slafsinne.n