Aftonbladet – 8 januari 1842, sida 2

en röst, som tycktes vilja fastna i halsen, och en uppsyn, mot hvilken Hamlets, då han ser. sia faders ande, kan sägas vara lugna och treflig. En giftermilsaffärs, återiog portklappen. Jag phar bedt er komma hit, för att bevisa hvilket stort förtroende jag hyser till er. Lofvar ni, att inte förråda mig? frågade Hicks med synnerlig hastighet och i sin oro glömmande att citera ur Don Juan. Jag förråda er! lofvar ni att ej förråda mig? Det lofvar jag; aldrig skall någon menniska få veta alt ni haft er hand med i spelet, svade den uppskrämde Hicks, hvars ansigte blossade och hvars hår stod i ända, såsom om: han sutit på en isoleringspall under det elektricitetsmachinen var i full gång. Det blir nog bekant med tiden — inom året skulle jag tro, sade m:r Calton med en högst belåten min — vi torde hafva en familj då, förstår ni? ,Pil — den saken rör ju inte er, skulle jag tro?, Hvem f-n skulle den annars röra ? Men hur i all verlden skall jag förstå det? sade den förvirrade Hieks. Calton varför mycket införlifvad i tankarna på sin egen lycka, att kunna se det lilla qui pro quo emellan Hicks och honom sjelf. O, Mathildal, guckade -den åldrige sprätten med en känslofull stämma, under det han lutade sig tillbaka ij sin stol och förde sin högra hand något till venster om fjerde knapphålet på västen, nedifrån räknadt. Detta skulle föreställa pathos — O. Mathilda! Hvilken Mathilda? frågade Hicks, uppfarande. Mathilda Maplesone, svarade den andre, äfvenledes förvånad. . Jag ärnar gifta mig med henne i morgon bittidap, ropade Hicks ursinnig. Det är inte sannt, återtog hans kamrat; det är jag, som gifter mig med henne.